Svarta amerikanska bluesartister är vi inte bortskämda med i Göteborg. Magic Slim kommer faktiskt hit den 28 april tack vare bluesföreningen. Keith Dunn, Eddie Taylor Jr och Little Jimmy Reed har dykt/dyker åter upp i Magnus Lanshammars regi. Men därutöver blir det väl mest amerikansk-norske basisten Hooter Saslaffs återkommande turnéer backandes hitflugna mer eller mindre kända amerikaner. Och är en sådan turné aktuell bokar den sanne entusiasten Matteo alltid in dem på en av sina tisdagar med live blues&rootsmusik på Jamesons: Ruby Tuesday. En oas på Avenyn. En kväll man minns i den sviten är definitivt den med fine southern soulartisten Johnny Rawls i oktober 2004.

Travis Haddixs röst lät också ofta southern soul à la "ZZ Hill light", kanske med lite Philip Walker iblandat. Bra röst alltså, och förmodligen bra gitarrspel också, men den lilla Peaveystärkaren Travis av någon dunkel anledning använde lät torr och plonkig och saknade helt sustain vilket gjorde spelet märkligt livlöst. Sen blev det tyvärr rätt mycket standardlåtar - det känns som om gästande amerikaner tror att det är vad svensken i gemen vill höra. Kanske det är så? Vi drog hemåt efter endast ett set (väckarklockan!), kanske det blev mer varierat sedan.

Måste muttra lite mera: Första gången jag hörde Hooter & trummis kompa en jänkare kändes det stabilt och tryggt. Vid det här laget tycker jag att det känns alltmer stabbigt och fyrkantigt. Inlånade Mihai från lokala The Beat gjorde sitt flyhänt bästa vid keyboardet men han och Hooters stampande duo kändes som spelandes i helt skilda världar. Man kan inte undvika att jämföra med Blue Delivery kompandes Big Joe Louis härom kvällen på Musikens Hus (se rapport nedan). Så prisutdelningen måste bli: medaljer till Matteos ambitioner, Travis röst och Mihais slit. Ingen mer på prispallen. Sorry.

Bra mycket roligare blev då nästa tisdag:
VINTAGE VIBE: tis 28/2 2006 på Jamesons, Göteborg

Fr.v. Petra Hernborg: Sång, Janne Jonsson: Gitarr, Pedalsteel, Lapsteel, Olle Bridal: Gitarr, Kalle Johansson: Bas, Stefan Alm: Trummor

Den ende musiker i det här gänget jag kände till i förväg var Janne Jonsson, förstärkardoktorn. Men bandets förhandsreklam - och websitens ljudfiler - lät så lovande att jag bara måste hasta dit, alla väckarklockor till trots:
"vår repertoir, förutom egenhändigt komponerat material, (har) kommit att omfatta låtmaterial från 50/60-talets blues (T-Bone Walker, Sonny Boy Williamson) via 60/70-talets bluesrock (Allman Brothers, Deep Purple) till surf, country och western swing (Junior Brown, Danny Gatton, Asleep At the Wheel)."

Och visst blev det en fin Ruby Tuesday! Janne satte sig direkt vid sin pedal steel och drog igång en swinging instrumental där alla fick lira loss. Olle Bridal på en blå avskavd Stratocaster inpluggad i en maffig Tone King-förstärkare visade sig bli en ny mästerlig bekantskap i facket 'Göteborgska gitarrhjältar', levererandes granna blå licks och smakfulla solon helt utan ansträngning. Så dök strax sångerskan Petra upp, ung och hyperenergisk smålänning (bara en sån sak). "Route 66" blev det och bandet rullade på fullständigt övertygande längs landsvägen.

Det radades upp blues (snabb SRV i "Tightrope", slowblues i "Stormy Monday"), soul (Stevie Wonders "I Wish" med pedal steel, när hörde du det?), Deep Purplerock ("Hush" och "Lazy"), Robert Parkers gamla hit "Barefootin", en countryfierad och skönt gles "The Letter" och mycket mycket annat. Allt spelat med ett imponerande unisont sväng och massor av läckert solospel. Janne var inte bara grym på steel, han visade sig vara vass på Telecaster också (nja, en Nocaster var det visst noga räknat, f'låt). Och visst hade Petra en förnämlig röst: allra bäst i långsammare, mera nyanserade nummer.

Paradnumren blev för mig dels countryrockaren "A Real Man (?)" som magiskt gled över i en fenomenalt lirad "Same Old Blues" (Freddie King/Pepslåten, alltså). En grym mix av Strata och pedalsteel-spel där Jannes stål och pedaler producerade en sofistikerad blandning av countryklanger och Les Paulstuk - och Olle matchade på sin gitarr. Vad är country, vad är blues egentligen? Strunta i etiketterna - det här var gränsöverskridande musik.

Och så givetvis countryballaden "I Wish I Was a Single Girl Again", helt superbt sjungen av Petra och kompletterad med svidande skön pedal steel från Janne. En absolut fullpoängare. Tyvärr måste vi bryta upp (väckarklockan!) för tidigt, men vi tänker återse dem fredagen den 17 mars på KoM. Be there or be square!
Christer (2006-03-04)

Foto Robert Tolf Göteborg Winter Blues Festival, kom, sågs och segrade!! Två kvällar i Bluesens tecken på Musikens Hus. Göteborgs Bluesförening satsar rejält i år verkar det. Ruggigt ute men blå varma toner inne… I caféet första kvällen en nedskalad uppstart i form av Bottleneck John, hörde många positiva kommentarer. Gumbo drar igång med sedvanlig frenesi och verkade grymt spelsugna. Dansgolvet fylls snabbt. Efter det en favorit med en alldeles egen stil: Big Joe Louis från England som kompades av Paul and the Blue Delivery. Svårt att sitta still… Jim Ingvarsson bankade skinn i gammal god stil och fick plocka fram handduken.

På lördagskvällen var förväntningarna högt uppskruvade och det blev ett riktigt houseparty, jag lovar!! Massor av folk och roligt att se så många nya ansikten! Homesick Mac och Per Melin värmde upp i källaren och sedan var det dags för Göteborgsfavoriterna Lightnin' Moe and his Peace Disturbers. Mycket kvinnor i publiken, varför vet jag inte men ett sånt tryck det här bandet kan jobba upp! Sanslöst sväng och helt galen show. In med kavajen på kemtvätt!! Efter en välbehövlig paus där personalen i vätskekontrollen jobbar på rent Olympiska nivåer är det hög tid att avsluta kvällen med eleganta Patricia Page och hennes Profeter. Vi har inte jättemånga röster av den kalibern i stan! Soulsväng med moderna förtecken och grymma musiker, säger bara Pilen… Dansa, dansa, dansa!! Till sist ett stort tack för ett i mitt tycke mycket bra ljud, rattat av Sven Lorentzon himself. Lagom högt och med bra dynamik. Någon försökte att ratta upp men då var farbror Sven där och rattade ner… Bra jobbat!! Winter Blues Festival är här för att stanna!! Don´t miss it next time!!

Foto Janne Kvarnström

Janne 'Kvarnis' Kvarnström (2006-02-20)

Fredagskvällen avslutas alltså med Big Joe Louis följsamt kompad av Palle Alfredsson munspel, Magnus Lanshammar bas och Jim Ingvarsson på trummor, alla från Paul & The Blue Delivery. Rå, intensiv och svettig blues à la Chicago & Mississippi med BJL:s egna låtar så klart men också med lån från mästare som R.L. Burnside och J.B. Hutto. Big Joe har en enorm utstrålning: den blankblå kostymen blänker i spotlighten men klarast skiner hans gigantiska röst. En korsning mellan Howlin' Wolf och Elvis Presley sa' en kompis. Gitarren twangar reverbblank och får rockabillydiggarna i publiken att applådera vildsint. Och när BJL alldeles solo framför sitt 'performance' av "I Don't Want No Skinny Woman" vet jublet inga gränser. Ett tips: det är inte svårt att locka honom till Sverige igen!

Foto Vanja Fridhammar

Två kanonkvällar helt klart - tar som vanligt av mig hatten för Göteborgs Bluesförenings festivaler. Encore! Christer (2006-02-27)

Det är en fin serie spelningar som eldsjälen Peter Jonsvik på Skaftö Folkets Hus och ambitiösa Bluesföreningen Ernst gemensamt arrangerat de tre senaste vintrarna i Skaftö Folkets Hus: Svartvitt, danskarna Lightnin' Moe och nu Bluebirds. Och publik är det ingen brist på ikväll: det sägs t.o.m. vara utsålt och den rymliga salen känns nästan trång. Fisksoppan är rykande god som vanligt, baren är välvilligt prissatt och när Bluebirds öppnar upp med Carlson/Dafgårds "It Takes More" så fylls dansgolvet på nolltid av tacksam publik. Här borde alla band vilja spela!

Peter Barrelid (bild ovan) från Blekinge vikarierar på piano: en sympatisk artonåring med otroligt driv och tempo som till 100% platsar i detta rutinerade sällskap. Upptäcktes av en imponerad Matti på en Blekingsk rock'n'rollfestival: ett verkligt fynd! Och blåfåglarna är förstås på bästa spelhumör i kväll och lirar bl.a. "Big Mamou", en grym "Texas Flood" och en sanslöst rå "Oh Baby" där Patric slajdar vilt omkring och Magnus byter basen mot en Gibson 330. Bluebirds är som alltid coolt visuella: basist och trummis i bowlingskjortor och Patric själv i svart rock'n'rollkavaj i pubtapetsmönster. Klar idolvarning. Jag höjer min halvfulla Hofburk i respekt. Kanonkväll med kanonband, så simpelt är det. Vi är säkert tillbaka nästa år! Och ni då?
Christer (2006-02-07)
Fotot ovan på Peter är taget av den förnämlige bluesfotografen Gunnar Olofsson, Lysekil.

En magnifik uppvisning av vad Göteborgs finaste kan ställa till med i musikväg när de är på lekhumör. Wolfgang slängde till musikerna låtarna likt någon som utfordrar hungriga vargar. Och bandet kastade sig över dem, drog och slet i dem, slängde upp dem i luften och kollade nyfiket var de hamnade. Hoppsan! En utdragen "Spoonful" blev en träskig rytmorgie à la Harry Banks Buzzers, "Corinna Corinna" fick ett suggestivt Allman Bros/Grateful Dead-gung och kantrade plötsligt över i "Going Down". Och kvällens juvel, "Light My Fire", lät en andlös publik avnjuta Kalle Ruuth såsom vore han uppfylld av psychedelialegenden Jerry Garcias ande. Bäckar av glänsande toner pärlade sig och dansade längs gitarrhalsen. Magic.

Det blev gospel, Wilson Pickett-soul och hyfsat straight blues också med en Wolfgang i högform. Men höjdpunkterna var för mig när det taggade bandet tacklade materialet med attityden hos en jamglad jazzgrupp. Hey! Let's play! Matchhjälte? Johan Johansson på Fender Rhodes-humör. En otrolig man.
Christer (2006-02-07)

'Gumbo 5 år' blev en fin födelsedagsfest och ett av de bästa gigs jag hört dem göra (igen!). Inte bara glimrande sånger som Alain Toussaints "Get Out Of My Life Woman", Little Feats "Dixie Chicken" och Micke W:s egen "Everyday Sensation". Nej, festkvällen bjöd också på gästande virtuosen Jocke på altsax (tre saxar på rad, maffe!), Daniel Lemma på otrooolig sång - och Micke W:s överlämnande av ett litet rött mystiskt paket av klart skabrös karaktär till Ylva - som tack för allt! Hmm, undras vad det innehöll?
Christer (2006-01-30)

BERRAS BLUESORKESTER

Återigen en bluesmyskväll (jo, såna finns!) med dessa lika glada som begåvade musiker. Bländande pianospel från Bosse (sällan man hör honom traktera akustiskt piano!). Plus många andra höjdpunkter, ex. Bertils blåsvarta "Double Trouble" och studsande "What About Love", gästen Conny Aidanpää på magnifik gitarr i "Going Down Slow" och så ytterligare en gäst, Jörgen Lundqvist på övertygande sång i en härligt krypande slow "Jelly Roll Blues". Och så allas vår sång för födelsedagsbarnet Roger!
Christer (2006-01-30)

Janne Kvarnström trummor, Mikael Rytky gtr/bas/trummor, Dick Ahlin gitarr, Sebastian Sandberg gtr/bas/sång, Bengt Johannesson sång/gtr, Robert Tolf munspel, Simon Lindekrantz sång/gtr/bas - och så KoM:s egna Daniel på trummor och Fredrik på bas/trummor.

Mycket folk på Louice denna afton, som kännetecknas av ett rent sibiriskt klimat utomhus. Inne på Göteborgs bluesställe number one, nymålat och fint, huserar en kvinna som kan kyssa Kung Bore och få honom att smälta… Är inte detta bland det bästa man kan lyssna på just nu i stan? Jazzigt kvalitetssväng levererat av Conny och P-O och kompetens i form av Åke och Pelle. Michelle själv är mer fokuserad i kväll än någonsin. Hennes röst smälter och bär på samma gång. Bjuder på smaker och dofter… Sjunger sina rader, tar några steg bakåt, dansar galet bra! Bandet tar över och gör sitt och gör det väldigt, väldigt bra! Vad skönt med musiker som lyssnar på varandra! Det låter bra och vilken känsla de lyckas förmedla, jag vill dansa och bara vara galen…

Har inte du fått din dos av denna lyx-blues-chansonne med östeuropeiska, underbara mörkvioletta stråk så skall du ta chansen nästa gång!
Don´t miss them next time!!
Janne 'Kvarnis' Kvarnström (2006-01-22)
Vanjas bilder från en tidigare spelning på KoM.

En (helt slutsåld) kväll med norske Knut i absolut centrum: stor och grov, iklädd luddig keps och färgglad väst, tar han helt över scenen. Ömsom beväpnad med en akustisk (nåja) gitarr, ömsom med en vit Stratocaster som båda behandlas med en sådan fullständigt självklar fingerfärdighet att man kan undra om han över huvud taget har några tekniska begränsningar som gitarrist.

Han inleder solo med ett par virtuosa låtar: nån norsk folkvisa och så en blues. Sen trippar bandet in och sparkar igång en elektrisk blues. Sven och Knut byts om på sång, gitarr och munspel. Knut clownar lite, leker norsk bondgrabb. Sven ler och spelar straight blues, kompar mest på gitarren. Sjunger en läcker southern blues, "Nine Pound Steel", oj va' bra. Så flyger djävulen (eller om det är Buddy Guy) i Knut under en långsam "First Time I Met The Blues": han kastar sig framåt, keps och mikrofonstativ faller båda i golvet och Knut formligen klöser fram ett monstersolo, långt och vräkigt men samtidigt märkligt dynamiskt. När det börjar bli risk för självantändning i gitarren varvar Knut ner och lämnar över till Matti som spelar ett grant solo. Publiken jublar.

Efter pausen inleder återigen Knut ensam, den här gången med en stämningsfylld "Motherless Children" i vilken han tack vare någon manick körar med sig själv vokalt. Sen blir det Stratan igen och "Everything Is Gonna Be Allright". Och det blir det, var lugn. Nu har Jim kommit riktigt upp i varv, spelar med total inlevelse, och man misstänker att trumsetet tyst ber om nåd. Mikael är f.ö. en bra sparringpartner, tror det är första gången jag hör honom spela elbas (?). Det blir ingen nåd för trummorna, det blir en häftig blues som Knut låter kantra över sidledes i "What A Wonderful World" - och sen lite SRV-stuk - och sen lite soft Hank Marvin. Och så över till "Too Many Cooks" med Knut på fin sång och flummig gitarr med ormtjusarskalor. "Dark End Of The Street": Sven sjunger underbar soul och Knut spelar spaceblues. Till slut en otrolig version av T-bones "Blues After Hours" med ännu mera av Knuts fantasifullt futuristiska blues.

Puuh. Otroooligt. Något minus då? Ja, förvånansvärt glest med gitarr från Svenne (men sång & munspel av högsta klass!), och så alltför lite av Mattis mäktiga flygel. Men OK: visst var det Knuts kväll!
Christer (2006-01-09)

• Iris & The Bittersweets har nyligen släppt en alldeles underbar platta, helt simpelt döpt till "Iris". Glatt frustande souldränkt pop&rock, uteslutande eget material men med soundet ofta fast förankrat i 60-talet. Det låter Tamla-Motown, San Francisco, Beatles, Tina Turner, Agent 007-soul - och faktiskt ett stänk ABBA! Framför allt låter det bra, grymt bra. En platta vi väntat på, en platta för att rädda den dödaste fest. Och vilken underbar liveupplevelse den musiken måste ge.

Men tyvärr krävs ett bra ljud för att ge en riktigt bra liveupplevelse. Och det privilegiet fick inte Iris uppleva denna fredag. Ljudet kändes platt med alltför lite mellanregister och diskant. Soundet gjorde inte Iris kraftfulla sång rättvisa, och blås och kör nådde inte ut. Basisten nådde i alla fall ut, kul för honom för han är bra! Sen lät väl själva bandet lite spretigt och rörigt ibland - det var många musikanter på scen. Nej, det här hade kunnat bli KANON - men det blev det alltså inte. Publiken (och undertecknad) diggade Iris våldsamt ändå, men vi ser nog alla fram emot hennes nästa gig! Köp plattan under tiden - och njut!

• Svartvitt lät däremot i det närmaste perfekt och gjorde den bästa spelning jag hört dem göra i mannaminne. De lirar ju också eget material vid sidan om en rad av något slitna soulhits typ "Mustang Sally". Personligen tycker jag att Iris originalmaterial är betydligt intressantare, men kombination av ett bra ljud, ett taggat band och en överlycklig publik resulterade i en grym partystämning under Svartvitts set. Jag vet att de är stora lokala favoriter, och nu förstod jag verkligen varför. F'resten: stor publiksuccé denna kväll, 400 nånting, kul för ambitiösa Göteborgs Bluesförening!

Christer (2006-01-09)

Ute faller faktiskt snön (äntligen säger många) men inne på KoM finns det gott om värme. "I keep drinking malted milk / Trying to drive my blues away" sjunger Robert Tolf i Robert Johnsons blues. Fast fullt så illa är det inte. Det finns folköl i baren (det mörka är inte dumt alls!) och mycket snart kommer starkare brygder lovar Fredrik.

Ahlin, Johansson & Tolf ser klart annorlunda ut denna glatt improviserande kväll: Robert försvarar namnets färger eftersom dottern Hanna är annorstädes. Det gör han förstås bra: han kan sin blues, har en fin pipa och jag har dessutom alltid gillat hans mjukt jazziga stuk på munspelandet. "St. James Infirmary", "Come On In My Kitchen", "Summertime", "Come Back Baby", "You Got To Move" och "Just Your Fool" gör han bland annat med glimrande komp från Leifs munspel (mer 'Chicago' i mina öron) och Dicks gitarrer. Men även om Leif & Dick nog är mest sugna på att lira så sjunger de också en del: Leif gör exempelvis en fin "Walking Blues" och Dick sitt paradnummer "Hard Times Killing Floor".

Det kliar tydligt i krögarens musikfingrar och till slut kliver Fredrik upp på 'scen' och pluggar i sin Hofner Beatle Bass. Det blir "instant swing" och en rad entusiastiska instrumentaler rullar igång: improvisationer kring låtar som "Voodoo Chile", "Pride & Joy" och klassikern "Nobody Knows You" där Robert tar tillbaka sångmicken. Basen ger gott stöd och nu kan Dick ta sig mer friheter och slänga in flyhänta solobreak och jazziga ackord. Han är en grym gitarrist den gode Dick, oberoende av om han lirar vanlig akustisk gitarr eller med slide på plåtgitarren. Hans komprytmer skapar en solid vägg för de andra att luta sig mot, samtidigt som han ändå ofta leker med rytmiken: segar till det ibland, trixar och skapar ett enormt laidback sväng. Dick spelar också ett par låtar i ensamt majestät: en folkviseaktig melodi och så Claptons smärtsamt vackra "Tears In Heaven". Vem sa' gåshud? Bedövande applåder. En fin musikkväll - igen.
Christer (2005-12-31)

EXCELLO TIME:

Fyra av våra favoritmusiker med en välförtjänt tribut till skivbolaget Excello: en etikett som gav ut massor med 'swamp blues Louisiana style' under 50 & 60-talet - även om bolaget självt faktiskt låg i Nashville, Tennessee. Det räcker med att räkna upp namn som Arthur Gunter ("Baby Let's Play House"), Slim Harpo ("I'm A King Bee", "Rainin' In My Heart", "Baby Scratch My Back", "Shake Your Hips"), Lazy Lester ("Sugar Coated Love", "I'm A Lover, Not A Fighter"), Guitar Gable ("This Should Go On Forever"), Lightnin' Slim, Silas Hogan, Lonesome Sundown och Jerry 'Boogie' McCain.

Och det kändes så rätt, så rätt. Ömsom glatt stuffande swamppop, ömsom ödslig reverbgitarr och kromatiskt munspel i cool förening. Stefan utnyttjade röstens hela omfång och lät den ibland glida skönt uppåt på bästa hillbillymanér. Jag tycker Stefans röst bara växer - och det är härligt när den smiter utanför bluesmallarna. Och resten av bandet gjorde mig inte besviken heller: De hade verkligen fångat det centrala i Excello-soundet utan att bli akademiska petimetrar. "Te Ni Nee Ni Nu" gungade iväg i en kluckande New Orleansrytm och extranumret var ren framåtlutad T-Bird-rock'n'roll.

Det här var bandets andra gig - hoppas det blir många fler! Som en fotnot kan sägas att vid den första spelningen (på KoM) satt musikern Pat Huggins från Alabama i publiken. En man som har Jerry McCain med på munspel på sin kommande platta. Och vad tyckte Pat? "Kunde man övertala Jerry till att komma över hit så vore Excello Time det perfekta kompbandet. Det hade de klarat till 100%." Nog sagt.
Christer (2005-12-21)

STEADY ROLLIN' MEN: fre 9/12 2005 på KoM, Göteborg
Harald Kindbom sång, Dan Mohlin gitarr, Mårten Olsson gitarr, Harald Dirzowski bas och Peter Nehrfors på trummor.

Jag måste erkänna att det var med en viss oro som jag begav mig till KoM denna gång. Nya ägare och intensiva rykten om att de nya ägarna ännu saknar utskänkningstillstånd fick mig att grubbla. Har vi förlorat ett av sta´ns bästa musikställen? Hur stor del av trivseln kommer att försvinna i och med systrarna Forsmans sorti? Kan man ha kul utan alkohol? Väl där inne upptäcker jag att ryktet om utskänkningstillståndet är sant och att en hel del andra har nåtts av beskedet. Det vanligtvis knökfulla caféet är glest befolkat och det är anmärkningsvärt enkelt att ta sig fram till baren för att beställa det starkaste som finns att uppbringa - en folköl.

Steady Rolling Men rullade dock på som vanligt inför en publik som måste ha varit den mest städade publiken i caféets historia. Bandet har i Harald Kindbom en bra och naturlig frontfigur. Någon tyckte att de lät brittiska och påminde om ett tidigt Stones. Rullande stenar eller rullande gubbar? Det vi hursomhelst fick höra var personliga tolkningar av en rad stilistiskt ganska skilda låtar. Bandets styrka är att man har hittat ett enhetligt sound som man lyckas applicera på allt från Louis Jordan till Bob Dylan. Gitarrvännen får också sitt lystmäte tillgodosett i de två gitarristerna Dan Mohlin och Mårten Olsson. Dessa båda herrar kompletterar varandra väl. Dan eldar på i bästa Bengan Blomgren-anda och Mårten står för slidespelet. Roligast tyckte jag att det blev när Mårten gjorde utflykter till kusin jazz och broder country. Jag höll vid ett flertal tillfällen på att sätta min 3,5 procentiga Kaltenberg i halsen när han vandrade iväg i sina mest inspirerade solon.

Ja, man kan ha kul utan alkohol. Musiken får utgöra rusningsmedel. OK, jag blev inte aspackad, men väl lite småtrevligt salongsberusad. Bandet ropades in för ett extranummer och vi bjöds på "It´s all over now" med oväntat och roligt gästspel av Fredrik Kjellberg själv. Och sedan var det slut. När det där omtalade utskänkningstillståndet väl anländer kommer det att bli minst lika trevligt som tidigare. Jag är inte orolig längre. Conny Aidanpää (2005-12-16)

THE TONEFLYERS

Som själva bäst berättar hur de lät: "Efter att ha lirat Rockabilly, Hot m.m ville vi ge oss på en för oss, större utmaning. Vi lyssnade en hel del på Western Swing, Hillbilly Bop, Jazz Swing och blandade ihop detta med en svensk/nordisk mix av ex.vis Svend Asmundsen och Nisse Lind’s Hot Trio m.fl. Resultatet blev vår tolkning av Swing som det kunde låta på 40-talet i Sverige med den instrumentering som då fanns."

Jodå, de bemästrade den utmaningen med råge! Ett sanslöst svängigt band som med sin glödande entusiasm och charmigt eleganta framtoning borde kunna ta sig till betydligt större scener, och det snabbt. Ett enda TV-framträdande i rätt program så är det klart! En platta är på gång på Enviken Records vet jag och Toneflyers har onekligen en mängd örhängen att välja mellan i sin repertoar. Bl.a. en enormt läcker "Bye Bye Blues". Inte bara vokalt utan lite för gitarrfreaksen också: Håkan fick tillfälle att demonstrera sitt stilrena gitarrspel i ett par Les Paulmelodier. Och på tal om stilren: kan man tala om en stilren röst? I så fall har Thorbjörn en sådan! Fler fina röster hördes denna kväll: Systrarna Forsman a.k.a. systrarna Pilgrim hoppade in och sjöng en julvisa från Hawaii med herrar Toneflyers som komp. 'Ett giftermål gjort i himlen' brukar anglosaxerna säga om perfekta kombinationer. Det här var en sådan! Kanske ett gemensamt Andrew Sistersprogram vore en idé nån gång?

Tjockt med folk förstås denna sista kväll med The Forsman Family som värdar. Lite sentimentalt faktiskt. Nu tar reslige Fredrik Kjellberg över, en man med gedigna meriter som Biggles basist. Och Fredrik lovar hålla flaggan i topp!
Christer (2005-12-05)

Ett akustiskt Pilgrim i 'compact living'-format i ett hörn av en trivsam skivaffär för entusiaster. En situation som de verkade att trivas alldeles förträffligt med. Perfekt ljud och perfekta stämmor, alla hörde nog varandra klockrent, och visst tyckte jag att Pilgrims varma själ kom fram lite mer än när de stod glest utspridda på scen på Musikens Hus.

Det dök upp en massa glad publik redan vid tolvslaget denna shoppa-före-julen-lördag. Och glöggdoften hjälpte till med att sprida trivsel. Det kanske vore en idé för Janne & Doris att permanenta sådana här musiklördagar vid sidan om den årliga (hoppas jag!) countryfestivalen? Alla i butiken - och de var inte få - håller nog med!
Christer (2005-12-05)
Vanjas bild från KoM samma kväll