Gigs november 2006       Nyare          

ALLÉ: tor 30/11 2006 på KoM, Göteborg

Tänk er en regnig, trist, blåsig och grå torsdag – inte klackarna i taket, direkt – då gled jag in på KoM och möttes av värme, kärlek, glädje och underbara toner från gruppen Allé!!!!! Vad kan vara bättre en så´n här kväll med två sångerskor, munspel, klaviatur, gitarr,sax och bas och med en repertoar fylld av jazz-standards, swing, egna texter, Tom Waits, Diana Krall, Bessie Smith, Cornelis, Memphis Minnie, Hasse & Tage, bossa, Sting, låten från den underbara filmen ”Casablanca” – ni vet, Humphrey Bogart och Ingrid Bergman och ”play it again, Sam” och t o m Van Morrison-låten Moondance.

”Folkligt, festligt…” Nej, UNDERBART; HJÄRTLIGT OCH VARMT!!!
Håll ögon och öron öppna för denna fantastiska grupp – ALLÉ – de kommer bl a till Hängmattan i vår.

Annika Kvarnström (2006-12-16) text & bild

Ett kärt återseende av duon SaND. Som den här kvällen var utbyggd till traditionell bandsättning, i själva verket Big Is Less (minus Biggles). Men det var som duon Elinor & Tommy de öppnade: Kate Bushs vackra "Babushka" med Elinors ljuvliga röst och Tommys klangrika och färgstarka gitarrspel (tänk Buddy Miller) fyllde i ett slag rummet. Yep, det skulle bli en bra kväll.

Fullt band och övertygande gung på "Backing Down The Road", "Deep Blue Sea" och "Head Above The Water" från fina lilla CDn SaND. Och så tillbaka till duon Elinor & Tommy på "Tempted" (Squeeze).

Dessutom ett par duetter mellan Elinor & Stephen: ren jazz i Cole Porters "Miss Otis regrets she's unable to lunch today", och mer 'light jazz' i en vacker Billy Joelsång ("Vienna"?). Och de här två låtarna, framför allt "Miss Otis", blev två av kvällens absoluta höjdpunkter, både vokalt och instrumentalt. Elinor & Stephen fungerar otroligt bra ihop, men så har de också jobbat mycket som duo (2 & piano).

Andra fina 'covers': ”Help Me Make It Through The Night” med sprakande gitarr och countryklipp i rösten, Queens “Love Of My Life” och så Emmylous ”Wrecking Ball” med raffinerad stämsång. En annan höjdare: egna “Another Man Down” med fullt band och fullt ställ - som det sig bör när det är tillägnat Joe Strummer. Och så The Bands "The Weight" där alla musikerna får sjunga var sin vers. Sen var jag tvungen att tänka på klockan...

Ett mångsidigt gäng musiker: de är som sagt också Biggles kompband under namnet Big Is Less. Och förra året hörde jag dem lira hitmusik till Lorensbergs julbord. Vilket de gjorde mästerligt, men just denna förmåga att vara kameleonter, att obehindrat behärska olika stilar, att kunna gruppera om sig inför olika låtar och idiom resulterade i att den här söndagskvällen kändes en smula splittrad. Eller behagligt varierad skulle självklart någon annan lyssnare säga - musikaliskt var den ju mycket lyckad.

Duon SaND och CDn "SaND" har i sig själva en klar musikalisk profil: det gäller bara att lyckas behålla den när man helt plötsligt har så många vackra färger tillgängliga på paletten.
Christer (2006-12-04)

---

HANNA TOLF BLUESBAND: ons 29/11 2006 på Café Hängmattan, Musikens Hus, Göteborg.
Ett samarrangemang med Göteborgs Bluesförening.
Hanna Tolf sång, Dick Ahlin gitarr, dobro, Leif Johansson munspel, Johan ”Bengan” Bengtsson kontrabas, Janne Taxén trummor

Jag satt som fastnaglad. Hade tänkt gå hem tidigt efter ett set men det gick inte att slita sig. Det här bandet är bland det mest spännande man kan lyssna på.

Dicks ruffiga gitarrspel, Leifs inspirerade munspel, det goa gunget från Janne Taxén och Bengan på ståbasen. Vilket sväng och vilken spelglädje! Det lyste om er!

Och Hanna du blir bara bättre och bättre! Och det fantastiska är inte bara din vackra röst full av blues och jazz och allt vad du vill – det fantastiska är– jag vet inte vad som ska komma. Det kan vara finstämt eller taggigt och varje ton är ny, oförutsägbar och alltid så rätt!

Mina favoriter: Come into my kitchen, Come back to me baby och den där Bonnie Raitt-låten!

Lena Knutsson (2006-12-01) foto © Robert Tolf

BIG IS LESS: lör 18/11 2006 på KoM, Göteborg
Robert ”Biggles” Sohlberg sång, gitarr, Tommy Sahlin gitarr, sång, Stephen Sahlin klaviatur, sång, Sebastian Sandberg bas, sång och Daniel Gibson trummor, sång

Jag hörde Biggles röst för första gången nån gång kring 1980. På Errols scen med grymmebandet Tom Fullhand Brew: tänk dej ett souligt funkigt Dire Straits. En lysande spelning, och singeln "Tell Me The Truth, Mama"/"Universal Wedding" i hyllan minner fortfarande ömt om den. Sen följde jag Biggles i fotspåren genom band som CAB, High Noon, Le Big osv. På nån göteborgsscen, men oftast på Biggles egen krog Slussens Pensionat på Orust. Han har en grym soulpipa karl'n: kanske han ser ut som en förvuxen teddybjörn på pallen där på KoM, blundande, leende, lyckligt viftande. Låt dej inte luras: när han sjunger så förvandlas han till en rytande slagbjörn.

En repertoar med bredd: mästerstycken från Bob Dylan ("Gotta Serve Somebody", "Ballad Of A Thin Man"), Daniel Lanois ("The Maker"), Frank Zappa ("Cosmik Debris"), The Band ("The Night They Drove Old Dixie Down", "The Weight") - och faktiskt Michael Jacksons "Billie Jean" i en suveränt rytmisk upplaga. Och så nåt original, var det "Jungle" nånting? Ett proffsigt, superdynamiskt band med ett samspel där alla kuggar passade ihop så fint. Precision men ändå med rocknerven i behåll. En extra guldstjärna till Stephens keyboardspel! Och så denna harmonisång: så ljus, behaglig och stämningsskapande.

Biggles ja. Stor grabb ur alla synpunkter. Och påfallande glad bak mikrofonen. Fortfarande. Han har ju aldrig dragit runt så mycket i turnébussar, på Stenafärjor och andra själsdödande gigs. Perioden i huvudstaden med "Jesus Christ Superstar" och "Kent" är väl det mest inrutade musikjobb han gjort. Så han bröt upp. Och tycker fortfarande musik är kul. Det tycker vi med, särskilt med det här gänget på scen!

Fotnot 1) Krögaren Fredrik Kjellberg avlöste Sebastian på bas på en låt. Gjorde det med den äran: Fredrik lirade ju tidigare i Big Is Less, och stod bredvid Biggles redan på den där spelningen med Tom Fullhand Brew.

Fotnot 2) En glad Biggles-dotter dök också upp i publiken: Isabella 'Bella' Sohlberg vars band Bella Boop just då hade gått vidare i Partillerocken! Missade tyvärr bandet på KoM nyss, men jag hör från många att det är ett mycket bra gäng med starka egna låtar. Äpplet faller inte långt osv.
Christer (2006-11-20)
Foto: Janne Kvarnis Kvarnström

Blue Sky Forever är en nybildad duo med Tomas Larsson (ex-Pilgrim, bild t.h.) gitarr, mandolin, sång och Lars Norén sång, gitarr. Spelar uteslutande originalmaterial skrivet av Lars Norén. Det är aldrig lätt att öppna en sådan här kväll vid ett klockslag då publiken fortfarande är på väg in, sorlande och ölbeställande. Men om man riktade öronen mot scenen belönades man rikligt med mjuk, vacker och lite tillbakadragen musik, bl.a. en gyllene ballad ("We Could Be Friends") med granna harmonier. Och mot slutet ett lågmält nummer med lite gospelkänsla, nästan en hymn. Vackert men egentligen väl tillbakadraget för situationen. Ingen shitkickin' country precis utan musik för lugna och tysta rum. Jag hör dem gärna igen i ett sådant! Vill ni lyssna på Blue Sky Forever hemma så finns i alla fall en av dessa låtar på Dusty Records nya blandare "Rockin' At The Barn, Vol. 5".

Lee Marvelous däremot imponerade stort från första stund: en övertygande "Me And Johnny", skriven av bandet självt precis som det mesta i repertoaren. Eleganta ynglingar i kostym av "bluegrass-snitt", t.o.m. Bill Monroe hade varit nöjd. Bra scenpersonligheter såväl som fina musiker, med sättningen sång+gitarr, fiddle, pedalsteel, bas, trummor. Ingen direkt sologitarr faktiskt, men ett grymt sväng där steelspelet med sina sjungande klanger var en tongivande ingrediens. Det blev några covers också, bl.a. underbara "Walking After Midnight" och eviga "Folsom Prison". De här killarna kan sin Johnny Cash, det är tydligt. Engelska tidningen Maverick skrev om dem "100% guaranteed to get any barroom rockin" och jag sätter inte emot. Suveränt.

Joe Fournier från Kanada (Olle & Joe på bild t.h.) har vi sett och hört förr i Göteborg, på mindre scener som Jamesons Pub och KoM. "En riktig storyteller som spelar ruffig countryrock och har jämförts med Merle Haggard, John Fogerty och Dave Edmunds" är hur Dusty Records beskriver honom. Nu på en turné genom Sverige arrangerad av Dusty Records, som ju ger ut hans eminenta CD på Europamarknaden. Bredvid Joe stod Olle Schelander, en av GigKalenderns favoritsångare/gitarrister, fortfarande oftast omnämnd som medlem av (tyvärr nedlagda) The Remedies. Där också kvällens rytmsektion Anders och Eric var medlemmar.

Joe har en formidabel katalog av egna sånger att välja från. Lika stark lyrik som musik. Redan andra låten, "All About Irene", blev en riktig showstopper, följd av underbart vemodiga och självironiska "Mild Side Of Life". Och så en låt om att han inte gillar japanska bilar som "Subaru / Kids today don't have a clue / Nothing but a V8 will do". Och en annan spydigt kallad något i stil med "My Baby's Got A Bad Record Collection" som bl.a. konstaterade att taskiga skivsamlingar inte är så bra för potensen. Halvvägs igenom spelningen gjorde Joe ett par solonummer ensam med gitarr: "Joe's #1 Hit Record Plan" med elegant fingerspel och en stiltrogen "Lovesick Blues", Hank Williams hit.

Lite duospel med Olle också, och så in med hela bandet igen och underbara "Darlene (Don't Wear That Dress)" i en sanslös version där Joe inledde med riffet från surflåten "Pipeline". Och Olle fick tillfälle att glänsa på tufft distad rockgitarr. Ja, det här blev en lysande återkomst för Joe: countryrock och rullande rock'n'roll som skulle gjort själve Springsteen glad. Och när jag tittade på Joe, skäggig rocker med Telecaster på magen, kom jag att tänka på Gary T'To. Den populäre New Jerseyrockaren som man hörde så ofta på stan för massor av år sedan. Gary T'To hade nog gillat det här skarpt. Och det gjorde alltså jag med. Fem stjärnor (självhäftande "Whiskey Stars") till Fournier & Co. Liksom i fallet Bygren & Co.: den här musiken är värd större scener, bokstavligt och bildligt.
Christer (2006-11-18)
(Lee Marvelous lånad promobild, resten från Vanjas kamera)

Bobby Kyle - lärde jag mej under kvällen - bodde i Göteborg för 17 år sedan och lirade då en del med Tottas gäng. Flyttade sen tillbaka till USA, och var nu på tillfälligt besök i Göteborg. Alltså drar man ihop de gamla kompisarna och sätter ett gig. En bra idé visade det sig att vara.

Bobby började ensam med sin Martingitarr: minns jag rätt var den första låten Bobby Blue Blands "Members Only". Redan där gav han en fingervisning om hur kvällen skulle låta. Soulful blues och southern soul med mycket sydstatsgroove. En bra röst, allt starkare under kvällen, och i mina öron bättre och bättre ju mer soulkryddor han blandade i grytan. ZZ Hills "Downhome Blues" var förstås helt klockren med ett underbart gung. Skulle tro att Bobby Kyle & Simon Lindekrantz har samma typ av skivor i hyllan!

I andra akten fick han stöd av The Jourhavande Blueskapell. Ja, ska vi vara exakta så lirade faktiskt Ramin Rezainejad trummor i första låten som inkallad vikarie för en busy Tolsson. Bobby bytte till Stratocaster, spelade enormt rytmiskt med ett rent klingande sound, ibland snabbt snabbt med det där 'telegrafnyckelsoundet'. Och Bengan satt med en Levin orkestergitarr från 1945 i knät. Ett blått, dovt, fylligt ljud: de ditsatta Gibsonmickarna var nog pricken över i.

Det blev långa låtar med mängder av groove, glimrande solon här och var men med Bobbys röst som ett självklart centrum. Pärlor som "The Chokin' Kind", "Dock Of The Bay", "Let's Straighten It Out", nån skönt slow blues ("My Own Tears"?) med blått ekande gitarrsolo från Bengan. Mer flott gitarr i Johnny Copelands blues "Cut Off My Right Arm" och Tyrone Davis "Turning Point". Fina detaljer, men SÅNG & GROOVE var ständiga ledstjärnor. Som det ju ska vara. Det närmast oändliga slutnumret blev en kokande orgie av svettig soul, och de gapskrattande musikerna piskade verkligen upp en storm. Fundering apropå Bobby Kyle: här stämde en av de floskler man ofta får höra i den blå genren. Han låter SVART.

Det kanske man inte alltid säger om Bengt Bygren (även om han är Linnégatans Barry White) men däremot säger man alltid att han låter BRA. En oerhört fin röst - varm, personlig, lite lågmäld - hade han jobbat med starkt originalmaterial hade vi nog inte haft en chans att få se honom på lilla Jazzå den här söndagskvällen. Då hade det varit andra scener som gällt. Så det är väl tur att han håller sig till Bob Dylans, John Prines, Hank Williams, Leonard Cohens och andra mästares outtömliga sångböcker. Den här kvällen hade han fyra nya låtar i repertoaren, jodå, men be mig inte räkna upp dem. Jag skrev inte, jag bara lyssnade med ett fånigt, lyckligt leende. Men han Bygren sjöng förstås inte bara, han drog på rätt ordentligt på keyboarden i några av låtarna och lät klart taggad, särskilt i en ny låt där han fick det att låta som om Moderskeppet Har Landat.

Liksom på Bobby Kyle-spelningen fyra dagar senare så var Bengt Blomgren en spelglad herre: en rad av elektriskt fräsande slidesolon fick den koncentrerade publiken att muttra beundrande eller klappa sig ömma i nävarna. Och rytmduon behöver inte ens kommenteras: Ett sanslöst sväng, komplett med 'pannan i trumman'. Nåväl, Bygren & Co har jag skrivit många rader om under åren så jag avbryter mig här. Bara ett allmänt anrop först: Ni där ute som aldrig hört dem. Varning! Ert liv är inte komplett. Bygren & Co. Rules OK.
Christer (2006-11-12)

Två rapporter från London: text & bild by Kvarnis!

WEST WESTON AND HIS BLUESONICS (England): fre 3/11 2006 på Ain´t Nothin´ But A Bluesbar, London

När vi äntrar vårt bluesvattenhål möts vi av ingen mindre än Steve Weston i dörren! Vi presenterar oss och inser att trevligare människa får man leta efter, så typiskt brittisk!!
När vi knôr oss ner i det inre av den redan fulla, 100 pers, lokalen möts vi av småländska bluesprofiler från Gnosjö, alltid på Åmål. Världen är liten!
Grabbarna roddar klart och kör igång ett första set av tre i kväll. Sån är dealen på detta ställe: tre långa set till två-tre på morgonen. No mercy!! Upp-tempo jumpblues av bästa märke, ljudet är 100 % och svänget är det grymmaste jag har hört på år och dag! Har hört West när han spelat munspel med Big Joe Louis, men här sjunger han också! Att han är en fd ”the Big Town Playboys” medlem gör inte saken sämre!!! Mannens skenbara förvandling från artig och försynt gentleman till bluesman med total utlevelse är underbart att se. Bandet sätter en räcka låtar hur svintajt som helst och vi önskar att man hade kunnat få plats att dansa…

Vilka är då medmusikanterna? Chris Corcoran är en ung gitarrist av bästa Anders Lewen-klass. Soundet ur hans gamla orkestergura får håret att resa sig på min rygg… Honom ska vi ha!! Basisten är ingen mindre än Big Joe Louis vapendragare sen flera år, mr Matt Radford. Mannen hanterar sin ståbas som en leksak… GRYMT BRA!! Honom skall vi också ha!!
Vem står för skinnplågeriet, då? Jonno Lee, James Hunters trummis och vet du inte vem James Hunter är, så skall du ta reda på det! Kort sagt; ta hit det här gänget till Bluespartyt, finns också en XL version med blås… Hit me!! Att döma av Londonpublikens uppskattning lär ingen gå besviken från Slottsskogen nästa sommar!

Lördagen är rugby i England, Harlequins anrika Londonklubb vinner över Northampton, så allt är frid och fröjd. Det är inne på ”The Stoop”, rugbyarenan, som vi möter det engelska köket i dess mest brutala form. Beställer i vår oskuldfullhet något som jag inte kan uttala men som vi ser att alla andra äter. Efter en okulär besiktning och varsin halv ”tugga” går tingesten i närmaste sopbinge. Du kan få receptet om du vill; ta en stor och gammal gris. Kör genom en matberedare av industrimodell. Koka massan och sleva upp i mjuka, gärna smaklösa baguetter
Och sälj för 75 kronor! Voila!! Bon apetit!

Söndagen ägnas åt hustruns intresse för obskyra marknader och tre infernaliska timmar på Stanstead, som vi helst vill glömma. Nya rutiner för säkerhetskontroller tydligen!! Pust!

Don`t miss them next time!

Knut Eilefsen sång, gitarr, Frank Utgaard gitarr, Arne Moe bas, Odd ”Woodleg” Lie trummor

Efter att ha installerat oss på hotellet, ett utmärkt sådant, går vi en liten pubrunda innan vi med relativt målmedvetna steg styr kosan mot Londons bluesklubb numero ono, ANBABB (se ovan…). Klockan är bara strax efter åtta när vi tränger oss in på en knôkfull och MKT rökig lokal som är det minsta jag sett sen jag var på KoM sist. Ljudnivån är som på alla pubar i London av det mer extrema slaget. Men jäklar vad trevligt vi har, människorna är trots att alla i princip står på varandra nöjda med god öl, bra musik och glada människor.
Bandet går på scenen som är på ca 2 kvadrat för ett litet soundcheck vid halvtiotiden. Vi tjôtar lite med norskarna, som är på ett strålande humör. Har inte hört talas om detta gäng tidigare men mina Internetforskningar har gett lovande resultat…

Gutterna kör igång vid tiotiden och det låter lovande, bluesrock, rock'n'roll blandas med traditionell blues och div. sjuttiotals americana. Förhållandena på detta ställe måste vara rätt udda, om man som detta band är vana vid diverse välordnade bluesfestivaler, men det är bara att ge järnet! Och det gör dom, publiken faller pladask både bildligt och bokstavligt. Jag försöker ta lite bilder och det är med fara för mitt och andras liv känns det som!! Robben Ford, SRV känns igen, men också lite danska Laid Back, om någon minns dem? Och visst låter det lite Wilmer X ibland! Bra musik helt enkelt och det känns helt klart att detta skulle vara uppskattat på Partyt. Gå in på deras hemsida, det är inga dunungar vi snackar om här! Deras senaste platta är helt egenproducerad och har fått strålande recensioner i vårt broderland. Med en sångare med utstrålning och röst, mycket bra gitarrist och svängfabrik av högsta klass, särskilt lite funkigare låtar, kan man inte annat än rekommendera detta band till vilken festival eller partyverksamhet som helst! Trevliga är dom också!!

Naturligtvis måste det dyka upp en svensk på puben, inte så konstigt, det arbetar ca 30 000 svenskar i London. De firar någon arbetskamrats födelsedag, tror jag det var?? Nu festar vi loss ordentligt vill jag lova!! Tempot ökar och barpersonalen, bandet och gästerna dras in en vild symbios av drycker, svett, rök och musik. När den träbensförsedde trummisen, nu också sångare, drar igång ”Foot fetish” från senaste plattan samtidigt som han spelar det ena solot efter det andra på sin protes tror jag att taket skall ramla in… Träbenssolona är väldigt uppskattade och jag tänker att det kanske är något för våra svenska träbensmusikanter att ta efter!?? Taket ramlade inte in, så vi kan välbehållna stappla in på hotellet vid halv fyra tiden på morgonkvisten. SNAAARK…..

Don`t miss them next time!

Janne 'Kvarnis' Kvarnström text & bild på Knut (2006-11-06)