Gigs december 2006       Nyare     

HANNA TOLF BLUESBAND: lör 30/12 2006 KoM, Göteborg

BERRAS BLUESORKESTER

foto © WCB	WEST COAST BLUES: fre 15/12 2006 på Galliano, Göteborg Janne Carlsson sång/sologitarr (bild t.v.), Robin Carlsson gitarr, Frans Ahlbom barytonsaxofon, Olof Ahlbom tenorsaxofon, Jan Svensson altsaxofon, Conny Sävmo bas, P-O Hesselbom trummor BJURMAN: tor 21/12 2006 på Karlson's Garage, Göteborg Ola Bjurman sång, gitarr, Bengan Blomgren gitarr, Kjell Jansson bas, Gunnar Pettersson trummor:
THE GREAT CONSPIRACY: fre 22/12 2006 på Galliano, Göteborg Simon Lindekrantz sång, munspel, Mårten Olsson gitarr, Mikael Rytky gitarr, Axel Broman bas, Tommy Johansson trummor + gästande Robert Tolf munspel

Janne Carlsson är en av Sveriges förnämsta bluessångare. Så är det bara. Jag har hört honom i flera sammanhang (även som replokalskompis) men framför allt i numera nedlagda bluesbandet Tough Times. Det är alltför sällan man har förmånen att se honom på scen idag så det gäller att passa på. Alltså går man till Restaurang Galliano vid Masthuggstorget. Vilket man gör med motstridiga känslor.

Gallianos fredagar har på kort tid blivit en fast punkt i Göteborgs bluesvärld och en lång rad lokala bluesband har redan passerat revy där. Detta tack vare att Göteborgs Bluesförening hjälpt krogen med bandbokningar och det mesta annat, med det goda uppsåtet att skapa en slags ersättning för avsomnade Louice. Men denna hjälp kan närmast liknas vid konstgjord andning och patienten verkar trots långvarig behandling inte ha någon form av insikt. Gallianos personal är trevlig och hjälpsam, maten är god sägs det och ölet ger förvisso den rätta yrseln. Men där är det stopp. Har man levande musik är man faktiskt i showbiz och då måste man agera därefter. Har man några av Sveriges bästa bluesmusiker på sin s.k. scen måste man agera därefter. Har man en initierad och intresserad publik måste man agera därefter. Göra något handgripligen åt scenen, belysningen (både över band och över publik), ja åt miljön i musikrummet över huvud taget. Miljö och funktion. Att se hopträngda musiker försöka undvika att slå huvudet i tavlan som så smidigt hänger på scenväggen har i och för sig en komisk poäng, men så är det väl inte tänkt? Jag tror inte att man tänkt alls och jag tror det är hög tid att göra det nu, annars kommer musiker och publik att tröttna.

West Coast Blues då? Lysande sång som sagt från Janne, rå & blå, men den kom tyvärr i kläm någonstans mellan blåssektionen och lokalens akustiska brister. Det var trångt på scen och trångt i etern: personligen hade jag gärna sett betydligt glesare blåsarrangemang och dessutom lägre volym på blåsarna i 'mixen'. Men repertoaren är klart rolig: "I Didn't Know", "Evil", "Good Time Charlie", "I'm Drunk", en läcker "Those Lonely Lonely Nights", en tungt drivande "Killing Floor" och så "Screaming & Crying". P-O Hesselbom agerade Räddaren I Nöden och hoppade in som trummis med en dags varsel. Och Janne var så klart Göteborgs Howlin' Wolf. Och publiken dansade runt (inte helt enkelt) och diggade WCB till max. Jo, man skulle gärna se WCB igen snart, på en i alla avseenden större scen.

Karlson's Garage är en riktig kvarterspub, charmen sitter sedan länge i väggarna och Anders bakom disken har järnkoll på musik. Garaget hade en fin livescen för ett antal år sedan: mången måndagskväll satt man där och diggade Ola Bjurman - eller The Instigators, Winter och andra av Linnépublikens favoritband. Idag är spelningar där sällsynta, ljudpolisen har slagit till där också, men ut ur det blå fick man chansen att lyssna på Ola kompad av 3/4 av legendariska Gin House Bluesband ('67 - '70). Alltså Kjell Jansson på bas: jazzkompositör och basist som f.ö. kompade Totta Näslund på några av hans sista turnéer. Gunnar Pettersson som också var Totta's Bluesbands förste trumslagare. Och Bengan Blomgren, förstås.

'Bjurman' är alltid synonymt med fin sångröst och bra låtval. Bob Dylan ("Senor", "Man In The Long Black Coat") och Daniel Lanois färgar musiken och stämningarna, och det är mycket av den blå färgen i Bengans gitarrspel. En Bengan i praktslag denna kväll (som så ofta). Överraskande låtval: "One Way Out" i ovanlig men fräck rytm. Tyvärr kom vi sent och missade godbitar, det förstod vi. Mycket folk på Karlson's, mycket prat: kanske Ola ändå blev lite störd, det är ju inte boogierock han lirar precis. En mycket go' kväll i vilket fall som helst: det kan bli mer musik på Karlson's framåt våren sa' Anders försiktigt.

Jodå, vi gick tillbaka till Galliano. De HAR bra band. Mårten Olsson & Simon Lindekrantz med vapendragare i The Great Conspiracy fick välförtjänt mängder av applåder på Galliano den 22/12. Ett kul gig med massor med bra musik och faktiskt riktigt bra ljud på Galliano den här gången. Och speciellt Mårten och Simon glänste i bluespärlor som "Everybody Wants To Go To Heaven", "All Your Love", "One Way Out" och "Statesboro Blues". Mårtens slidespel utvecklas kontinuerligt ("The Night They Drove Old Dixie Down"!) och är en otrolig tillgång för bandet.

"Under My Thumb" och "Gimme Some Loving" var spritt nya covers och kommer definitivt att bli kanon efter lite puts. Och "Put your shoe on the other foot" satt fint på flera sätt: ett av Jöran Robertsons paradnummer, superbt spelat av Mårten (JR:s bandkollega) på en vacker gitarr han en gång köpt av Jöran. Kändes som en liten tribut.

När vi gick lirade man Nick Gravenites "Gypsy Good Time" med munspelsmästaren Robert Tolf som gäst. Oj oj oj vilken kväll... På en festival i sommar, OK?

Foto © Stefan Altvall Debut (nästan) för "The Caravan": ett förstklassigt konsertpaket med tre konstellationer ur Göteborgs blues&soulvärld. Testat en gång tidigare i Frölundas kulturhus, visst, men nu är det på riktigt. På Nef. På absoluta sluttampen fick Svensson & Dafgård förhinder (men kommer framöver att ingå i "The Caravan") och ersattes av Harry Banks och Pilen. En kombination som jag aldrig tidigare hört, men trots minimal reptid (typ en halvtimma backstage?) så blir det här en mycket stark början. Harry är vi ju vana vid att höra i kvartetten Harry Banks Buzzers (förutom Harry bestående av keyboard/dragspel + bas + trummor), ett band jag alltid gillat för deras suggestiva, primitiva och medryckande rootsblues. Det här låter så klart annorlunda, men det suggestiva groovet finns kvar, mycket tack vare Pilens flinka fingrar och goda öra. Ett stabilt rytmiskt komp, mer traditionell blues än man är van vid från Mr. Pil, spelat med eller utan slide. Och flera läckra solon, vad trodde ni? Jubel. Harry är också en god gitarrist, men framför allt tänker jag på att jag aldrig hört honom sjunga så bra och nyanserat som den här kvällen. Kanske något att spinna vidare på? Det blir i alla fall mustiga versioner av klassiker som "I'd Rather Drink Muddy Water", "Everybody Oughta Make A Change" och "Cherry Red". En god aperitif.

Mr Bo formligen exploderar igång på scen med BB Kings "Dark Is The Night": som vanligt elegant kostymklädd och utrustad med hatt, silverflejkad gitarr - och en av Sveriges bästa röster. Pondus. Snabbt vidare med "Got To Be Some Changes Made" ("temat i kväll är förändring") med orgelsvall och pulserande bas. Bosse Hansson, också elegant i sina vita skor, ler över tangenterna likt en galen professor i nån Mel Brooksfilm. Roger grimaserar, rynkar pannan: händerna går som lärkvingar i trumcrescendon. Lasse formar tonerna med munnen, fingrarna plockar alltid fram den perfekta basgången. En långsam svidande blues på temat "making the same mistake again" i Albert Kings / Son Seals anda med ringande gitarr. "A Good Fool Is Hard To Find" med Hammondgung och väsande Lesliekabinett och staccatogitarr. "Henpecked Man" ("så länge som det är rätt lilla höna så är det OK") med utbrott av chicken pickin' så klart. En långsam "Bad Avenue" tillägnad Lefty Diz & Johnny Dollar komplett med ultradynamiskt gitarrsolo. "It Takes Time", Nick Gravenites låt, och jag vet inte för vilken gång i ordningen Mr Bos band får mig att tänka på Fillmore & Winterland och Butterfield - Bloomfield - Gravenitesscenen. Bosse Hansson vevar på tills keyboardet håller på att välta. Mr Bo ler: "Vi är åsnorna i karavanen bland alla stolta springare. Men det är OK". Han ser nöjd ut. Jag hör bordsgrannen viska att det här är den bästa spelning han sett med Mr Bo någonsin. Och han har sett många. Foto © Janne Kvarnis Kvarnström

En tuff akt att följa. Men PPP rivstartar med The Bar-Kays instrumentalhit "Soul Finger". En stark öppning, markeringarna sitter som en smäck och Grobban ler segervisst. PP gör applåderad entré (lite stjärnglans där) och överraskar med Woody Guthries "This Land Is Your Land" i soulfunkig upplaga. Följt av en sextiotalsballad ("långt innan jag föddes" försäkrar PP) med kvillrande orgel, svidande saxofon och stora trombonsjok. Och Pilen pillar fram små blanka melodier. Bengt & PP sjunger romantisk duett i "Private Number": ett stycke svängig 'catchy' lättsoul. Pilen pyntar ovanpå med ett melodiskt solo. Det är något elegant över PPP denna afton: Alla (nästan) klädda i svart, strålkastarna blänker i mässingsblås och PP:s gyllene tingeltangel. Klar nattklubbskänsla, det klär dem. OK, upp med tempot: "Let Me Be Your Love Maker" ("I won't go into detail"), stötig funk. Pilen går upp i stratosfären i ett långt solo och publiken hejar på begeistrat. STAX-klassikern "Raise Your Hand" med flotta breaks uppbyggda på Pilens markeringar med telegraf-Tele. Mera STAX: "Trick Or Treat" med en tuff baslinje i botten. Både Pilen & Gian körar. Ett kraftfullt, svettigt nummer. Gians bas slutar aldrig att pumpa, den vandrar successivt över i "Rock Steady". Gian fortsätter att köra, slänger in aggressiva fraser i mikrofonen. Och bandets Kiefer Sutherland-look-alike river av ett grymt trombonsolo. Det är totalt sväng. "Driving Me Into the Arms of a Stranger", alla körar nu (det här har PPP minsann utvecklat!), så ner i volym ("clap yer hands!"). Snyggt, snyggt. Extranumret blir "Feel the Spirit": svettig funk och Pilen löper amok med wahwahgitarren. Klar "Shaft"-varning! Gian flappar, blåset ylar, vi står upp och jublar, Gunnel toppar med ett tenorsaxsolo! Yes we DO feel the spirit! (Ungefärl. övers. "Ja, vi känner av spriten"). Good grief skulle Snobben ha sagt. Det blev oavgjort. Och vilken upplevelse att få se våra lokala favoriter på en riktig scen med riktigt ljus och ljud. Visst har man sett dem gratis om och om igen: i mer eller mindre trivsamma, mer eller mindre tveksamma lokaler. Men det är så här man begriper HUR bra de egentligen är. För en kostnad strax över 100-lappen för tre band. Vi är allt lite bortskämda med goda musiker i Götet. Lokalen var full - den borde varit packad. Knôkad heter det visst. Christer (2006-12-18) Foto Patricia Page © Janne Kvarnis Kvarnström

CONNY & THE CASUALS: fre 8/12 2006 KoM, Göteborg
Conny Aidanpää gitarr, Martin Bällgren sång/munspel, Bo Hansson akustiskt piano, Lars Mellquist bas, Roger Mörck trummor

Något av "a new improved” Vintage Vibe: klart kraftfullare än sist, självsäkrare, rytmiskare och med Jannes pedal steel (nyss hörd med Redd Volkaert) allt mera i rollen som blåssektionen i ett storband. Härligt mycket western swingkänsla i flera låtar, de unisona gitarr / pedal steelpassagerna satt perfekt och basist och trummis var helt oskiljaktliga. Det hade helt klart lagts många timmar i replokalen.

Andra pärlor: ”The Letter” i långsamt tempo lirad som country, och 'gamla' Fleetwood Macs ”Black Magic Woman” på två gitarrer – fast en av dem var ju en pedal steel! Fräckt! Och just denna blandning av de två olika stränginstrumenten kändes betydligt mera utvecklad denna gång. Det soundet blir nog Vintage Vibes varumärke.

Mer gitarr: På slutet ställde herrarna sig på rad och lirade ett medley på ”Hideaway”/”The Stumble”: Olle på Strata och Janne på Tele. Och markerade tydligt var skåpet ska stå. Proffsigt. Ett band i tydlig utveckling - kan det bli festivalgig sommaren 2007? Det vore de värda.
Christer (2006-12-04)
Vanjas bild från tidigare spelning på KoM.

Bengt-Ove log glatt under kubben Hurra-ropen fyllde upp pubben Han medlemskort fått ej i GBF blott Utan även i 60-års-klubben

Al Tehler gick loss på gitarren och Martin tog till stora darren Och allt gick som smort Bästa gigget de gjort? En trumpetare fyllde upp arren

Paul Lambs band fick avsluta hösten I England så är han nog försten i blueshierarkin med en blå ton så fin. Själv föll jag för Chad Strentz med rösten