Gigs oktober 2006       Nyare          

Ett par pusselbitar först: Rörförstärkarnas trollkarl,Janne Jonsson, även mästare på pedal steel, lap steel och Telecaster i Göteborgsbandet Vintage Vibe är en mycket entusiastisk Texasresenär. Där han blivit polare med den i alla avseenden store Telecastergitarristen Redd Volkaert. Redd har besökt Göteborg förr och spelat på gitarrmässan. Lär ha fått en rad teknikfixerade metallrockare att tappa hakan. Kanske ni minns att han faktiskt dök upp på Jazzå en söndag kväll under en mässhelg för några år sedan. Bluebirds spelade den kvällen och Redd fick tillfälle att gå upp och lira gitarr. Gjorde inte bort sig om man säger så.

OK: Janne spelar inte bara i mångsidiga Vintage Vibe utan lirar också ren country med Boråstjejen Cina Samuelson och hennes Springhill Boys. Så när nu Redd är på Sverigeturné så har man sytt ihop ett kompband ur Springhill Boys. Ett påfallande tight och bra kompband måste jag säga: SÅ mycket reptid kan de inte ha haft.

En behagligt chosefri Cina inledde kvällen med några låtar, och i de lugna countryballader hon främst valt kom hennes röst verkligen till sin rätt: känslosamt, innerligt och helt stilenligt. Många applåder - men publiken väntade nog ändå lite otåligt på den store Redd och hans gitarr. Och vilken publik förresten. Knôkfullt var ordet - en regntung måndag. Och 99% karlar. Redd hade hoppats på "ladies night"'. Tough luck.

Så blev det alltså Redds tur, kompad av trion Janne, Marcus och Ulf. Ja, Johnny blev så småningom också inkallad och fick lira stämningsfull western swing fiddle. För western swing blev det, och country och countryrock. Riktiga pärlor, sånger som sjungits in av de stora favoriterna: Lefty Frizells "Always Late (With Your Kisses)", Merle Haggards "(My Friends Are Gonna Be) Strangers", George Jones "Bartender's Blues", Bob Wills "Bubbles In My Beer" (skriven av nykteristen Cindy Walker, hoppsan) och så eviga "Truck Drivin' Man". En glädjande överraskning var att Redd sjöng så bra: en mörk och fyllig lite Waylon-knarrig röst. Hade fixat att vara lead singer i vilket countrygäng som helst. Nemas problemas.

Jag vet, jag vet: Telecastern. I dessa låtar så kastade Redd in allt gitarrspel du kan tänka dig: rock, jazz, bluesriff, metal (metal???) och det mesta annat. Karln var helt otrolig. Har aldrig upplevt något liknande: en märklig blandning av å ena sidan countrypickin' och racer-Tele à la Albert Lee och såna gubbar, å andra sidan ett Les Paul-liknande ackordspel. Sophisticated jazz. Detta kombinerat med ett brutalt svajande med själva gitarrhalsen (glöm svajarm), mustiga bluesrockpassager med grymmeton plus utbrott av - ja - nästan shred metal. I samma låt. Nästan. Allt i ett rasande tempo. Mången gitarrist i publiken talade efteråt om att sälja prylarna och helt byta bransch. Otroligt. Finalen med "Sleepwalk" började förrädiskt elegant med en fingerfärdig Amos Garrett-touch - men kantrade raskt över i vrålande hårdrock. Sicken lirare. Sen var Redd en klar entertainer också - vilka stories!

Men otrolig, det var Janne också: vad än Redd hittade på för bus så log den coolt tuggummituggande Janne blitt och svarade snabbt med ett smekande ackord, ett fyndigt riff eller en rasande snabb löpning. Och vilka granna solon! Han drog klart ned lika mycket applåder som Redd. Men i rättvisans namn var hela komptrion imponerande - det gällde verkligen att hänga med i Redds tvära kast.

Jag kan bara säga: vi var många på KoM igår. De som inte var där missade nåt. Jag lovar. Sorry.
Christer (2006-10-31)
Foto t.v. © Janne Jonsson: Redd t.v. & Janne t.h. i gitarrmiljö i Austin TX.

Halleluja! (om uttrycket tillåtes) Har skådat framtiden i form av gymnasiala till ålder, men definitivt ICKE gymnasiala i uttrycket, Neros Bluesband, namnet efter sångarens efternamn, om du undrar… Såg bandet för första gången på Bluesjammet för tre år sedan och då mumlades det om att ”det här kan bli riktigt bra”. Osså blev det så!! Kidsen pluggar på Hvitfeldtska tillsammans och det är bara att hålla tummarna för fortsatt fred i bandet. Se bara vilka spin off effekter långvariga musikförhållanden kan generera. Brukar ta Mr Bo´s gäng som ett slående exempel på det…

Det blir sparsmakad blues i BB´s och Muddys anda, känns lite tidigt sextiotal. Sitter och fantiserar om att det kanske var så här det kändes när Stones började plöja i bluesfåran, men de kanske aldrig blev så här bra? Hur som helst så har sångaren Arvid Nero en självklarhet i sin röst, som bara kommer att mogna ju mer tiden går. Visst kan man tjôta om hur ”svart” han låter, men i det här fallet är det så mycket mer. Sexigt och charmigt på samma gång, if you know what i mean…

Simon Söfelde spelar ett sparsmakat gitarrspel, som jag faller pladask för. Man lyssnar verkligen när killen spelar!! Bas och trummor brukar jag granska med ett kritiskt öra, men de här gossarna vet vad sväng handlar om! ”Enkelt, enkelt, enkelt” det svåra, som alla musikanter vet…

Publiken ger tillbaka det de får och kvällen blir stundtals magisk. Måste passa på att ge gänget på Jazzå en eloge för den trivsamma stämning, som alltid infinner sig här, man känner sig som stammis och den ”nya” inredningen är ju klockren! Kolla in handfaten på dass, rena Milano, typ…

Don’t miss them next time!!
Janne 'Kvarnis' Kvarnström (2006-10-26)
Vanjas bild på Simon är från Bluespartyt 2005

Finstämd premiär av Hanna Tolf Bluesband:
Det är ett genidrag att förstärka den redan välkända och välrenommerade trion Ahlin, Johansson, Tolf med dynamiskt sugande komp i form av Johan Bengtsson på ståbas och Janne Taxén på trummor. Johans distinkta snärt i basen och Jannes lekfulla finessrika trumspel tillför trion det som behövdes för att lyfta dem ytterligare en musikalisk våning.
Med rytmiskt pulserande gung far vi iväg på en glänsande musikalisk resa där Dicks sofistikerade, lätt bohemiska gitarr och Leifs lysande mjuka jazzinfluerade munspel utgör en aldrig sviktande ryggrad.
Det sprakar och gnistrar på denna premiärspelning i Falkenberg. Spelglädjen sprudlar och dom vill inte sluta spela. Och vi får inte nog. Det är nytt, vitalt och inspirerat.

Och stjärnan denna kväll är Hanna som med lika stor självklarhet och mognad gestaltar den sträva, bistra dammknastrande deltabluesen som den delikat finstämda salongsmässiga balladjazzen. Med nyttjande av hela sin stora röst och fantasi blir det fräckt och tjusigt. På samma gång.
Repertoaren är bred men med tydliga avgränsningar. Här ryms endast musik som har nåt att säga och framförs av musiker som kan säga det. Kvintetten öppnar våra sinnen och får oss lyssna intensivt och inlemma musikens budskap och känsla i våra liv.
Det görs lekfullt men med rak, naken elegans och respekt. Rakt in i hjärtat.
Farväl Falkenberg. Vad väntar härnäst!?

STURE ELLDIN BLUES BAND: fre 13/10 2006 på Galliano, Göteborg
Ett samarrangemang med Göteborgs Bluesförening.  
Sture Elldin munspel och sång, Conny "Casino" Aidanpää gitarr, Axel "Dixon" Broman bas och Henrik "Pilen" Pilquist trummor.

Kvinnlig amerikansk soulpipa med brittiska medmusikanter, låter inte det lockande? Jajamänsan, så vi drar upp till Majorna där GBG ´s Bluesförening bjuder på en riktig pärla. Angela Brown och hennes Mighty 45´s, tror att det syftar på herrarnas skostorlekar, bjuder upp till en riktig svängfest. En sån röst och en sån närvaro! Längesedan jag såg en sådan totalutlevelse av en artist, helt underbart! Hennes medmusikanter är inga undantag, musikalisk talang och spelglädje kombinerat med en hel del galenskap gör att festen aldrig stannar upp. Vi dansar oss svettiga medan Angela piskar på oss med en svängig blandning av blues, soul, gospel och hederlig rock.

Don’t miss them next time!!
Janne 'Kvarnis' Kvarnström text & bild (2006-10-08)