Senaste gången jag såg Magic Slim var på Kungstorget i samband med Göteborgskalaset för ett antal år sedan. Lite malplacerat kändes det den gången.

Så icke denna afton! Ett fullsatt Belparc tar emot The Teardrops, som kör ett par inledande låtar, redan nu bjuds publiken på fullödig blues av bästa märke… Det märks direkt att här går ingenting på rutin, bandet är enormt taggat.

Sedan äntrar den gamle svetsaren Morris Holt, aka Magic Slim, scenen och sjunker pustande ner i sin barstol. Spelar gör han i stolen, sjunger gör han ståendes. Stort jubel när han med sina väldiga dasslock till nävar greppar sin Fender och bjuder oss på Missisipilera och Chicagosväng om vartannat. Måste citera en dansk recensent, som apropos mannens stora, stora händer på den lilla, lilla gitarrhalsen tyckte ”måste vara lika svårt som att landa en jumbojet på en cykelstig”. Han kollar in oss under den svarta hatten och verkar gilla det han ser… Det här är en av de sista stora Chicagobluesmännen…

Måste ge Göteborgspubliken och alla tillresta en jätteeloge för sitt underbara stöd åt den ärrade bluesgalären! Hade tillfälle att lyssna på en några veckor gammal inspelning från Paris och vill nog påstå att vi rockar minst lika fett som vilken fransos som helst!!

En underbar röst och ett vansinnigt fräckt och sparsmakat spel som är mycket personligt präglat, ren njutning med andra ord!! Bandet är svintajt och har hur kul som helst. Det blir ett låångt set och sedan dånande inropningar. Efteråt ses ”the big man” på terrassen minglandes med div. bluesfolk och verkar trivas hur gott som helst.

Det här var bara en sån kväll - om du fattar vad jag menar - och det blir mycket väl godkänt åt Göteborgs Bluesförening som ännu en gång visar att det är på framsidan det händer grejor. Och snart är det dags för Bluespartyt, jag längtar redan! Don’t´t miss them next time!!
Janne Kvarnström (2006-04-29)
Foto ovan t.h. taget av Robert Tolf. Och bilden t.v. visar Magic med fotograf Robert. 

Tungviktarna i Mr Bo dyker upp på Louice en efter en, kollar in avslutningen på bluesjammet, soundcheckar och tar sig en bit mat. Att de här bluesmännen trivs i varandras sällskap är det inget snack om! Tar sig tid att tjôta lite med diverse bluesfolk, samtidigt som det fylls på med en publik, som vet att här vankas det äkta vara…

Don`t miss them next time!!
Janne Kvarnström (2006-04-23)  

lör 22/4 2006 på KoM, Göteborg
Palle Epäilys gitarr och sång, Marcus Olsson kontrabas och kör, Joakim Bonér trummor och kör.

Återigen kanalkrock: Mr. Bo och Cyclones samma lördagskväll. Men publiken räcker till: KoM är trångt, trångt och ett skohorn är bästa verktyget för att ta sig in. En gigantisk Cadillac och en pastellfärgad Cheva '55 ståndsmässigt parkerade vid trottoaren skvallrar om att delar av Cyclones stampublik anlänt.

Pow crash, och så är det slut. Så småningom blir det fnittrigt After Hours Jam med Simon, Conny Casino och Mårten plus krogens Fredrik & Daniel. Blues och psykedelia, dubbla basister även här ibland (stark ny trend, se rapporten om Mr. Huggins nedan) och månget långt crispigt solo. Och thaikäk, hot enough for you. Fin kväll. Christer (2006-04-23)

PAT HUGGINS & A DAMN GOOD BAND: sön 16/4 2006 Pusterviksbaren, Göteborg. Pat Huggins på sång/gitarr/dobro med Erik Weissglas på gitarr/slide, Björn Almgren saxofon/percussion, Owe Almgren bas och Martina Almgren trummor samt Kerstin Ingvarsson och Victoria Särnhult på bakgrundssång. Plus eminenta gäster: på klaviatur Bernt Andersson och på stränginstrument Kalle Ruuth. Äntligen releaseparty för nya CDn "The Lost Causeway" - och riktigt mycket publik blev det trots krock med både Winter på Jazzå och hockey på TV! En grymt bra platta med många stämningslägen, och Pats ambition var att återskapa allt detta. Det innebar trångt på scen och mycket gitarrbyten och sladdpyssel, men visst funkade det. Hans egenhändigt skrivna repertoar av 'Americana' är som sagt varierad och starkt personlig och musiken pendlade från ljuv akustisk ballad med Pat & klara flickröster till röjig sydstatssoulrock med tre sologitarrister i glad fight. Det här var ju en riktig partykväll och nog kändes det som om de rockigare låtarna gick hem allra bäst hos den entusiastiska publiken. Fotnötter: Kul att återigen höra 'local hero' Kalle i det här sammanhanget: han kompletterade pusslet med vad som än behövdes i strängväg (i en låt blev det TVÅ elbasister: Ove & Kalle) och formade ständigt ett gediget radarpar med Erik. Och Kerstin & Victoria växer alltmer in i sina roller. Sen måste jag ju säga att jag alltid tyckt att bandet borde ha en keyboardist på scen. Och vem bättre än Bernt? Så det blev en Damn Good början på en lång kväll! Dessutom: Pat är tillbaka i stan i juli. Stay tuned!

Och så kvällens Akt II: KIND OF KINKS! En hyllning till Ray Davies med kända & okända låtar från hans penna med anledning av hans gig nästa kväll på Trädgår'n. Peppe Carlsson (Debbie's Wife), Ebbot (bild t.h., Soundtrack Of Our Lives) & Per Stålberg (Division Of Laura Lee) sjöng. Bengan Blomgren & Holger Berg spelade gitarrer, Johan Håkansson trummor, Fabian Kallerdahl Rhodes elpiano & Nikke Ström Fenderbas. Jodå, ryktet talade sant: Ray Davies dök upp - men inte ända upp på scenen. Där fanns gott om folk ändå. En klart intressant mix av bekanta musikprofiler lirandes perenna hits som "You Really Got Me", "All Day and All of the Night" och underbara "Sunny Afternoon" men också för mig mer udda låtar som en tuff "20th Century Man" (från albumet "Muswell Hillbillies" tror jag). 'Starkt' ljud som det heter (Ray hörde nog bra på avstånd också) men med bra balans. Och med all respekt för de inblandade sångarna så var undertecknad mest imponerad av det instrumentala. Så är det i rättvisans namn inte heller lätt att stå där och vara Ray Davies inkarnation. Stor Grabb om man säger så. Inser Christer (2006-04-23)

lör 8/4 2006 KoM, Göteborg
Ulf Andreasson på sång/gitarr/slide, Willy Brink, keyboard/sång, Erik Billander bas och Tommy Johansson trummor/sång.

En ombyggd och nyservad Vauxhall på scenen. Dock inte helt färdigjusterad förstod man: det blev rätt mycket transportsträcka innan tändstiften glödde som de skulle. Men fr.o.m. en gungande och lekfull "Who's Been Talking" med fräckt orgelintro från nye medlemmen, keyboardfantomen Willy, lossnade det. Både han och Ulf brände av snygga solon och låtens drivande rytm tycktes plötsligt passa musikerna perfekt.

Det blev många fler glädjeämnen: "Hey Little Girl" med T-Birdsgung och allas vår tjusiga allsång. En riktigt slow "Down To My Last Cigarette" (K.D. Lang kan tänkas) med grymt köttig orgel. Och här kom Ulfs röst verkligen till sin rätt. Solomon Burkes "Cry To Me" lät som Rolling Stones spelandes country (obs komplimang!) och en tungt svängande "Statesboro Blues" blev bara så helrätt med Tommys totalt intensiva sång med blodådrorna svällande i pannan.

Mer superslow blues i "Driftin'" med ett välformulerat gitarrsolo (typiskt Ulf), några gott svängande Buddy Millerlåtar, och så en av kvällens absoluta pärlor: gospelsvettiga "Don't Mind People Grinning In Your Face" (Son House) med kanske kvällens bästa sång från Ulf (fast de andra tre musikerna hängde på bra vokalt - kul idé) och med en repetitiv surrande gitarrfigur som bisarrt nog fick mej att tänka på gamla landsplågan "Spirit In The Sky". Därefter en tuff "One Way Out" (de här killarna kan sin Allman Bros. Song Book) och så plats för kvällens gästartist: Simon Lindekrantz på en showstopping "I'll Play The Blues For You". Har han nånsin låtit så bra? Och Ulf triggas till att sträcka ut i god Bengan Blomgren-style.

Trångt trångt, glatt glatt och påfallande många bluesmusiker i publiken, alla talandes gott om bandet. Och Voxhall Blues har helt tydligt massor av potential: de lirar såklart bra (men det gör många) men projicerar också massor med glädje som når ut till publiken - utan att tönta till det. Och så Eriks vackert pyntade svarta westernskjorta förstås, bara en sån sak.

Men den låt som grep mej allra mest den här gången (obs: såg inte hela spelningen), kanske delvis för att den var så överraskande, var deras version av Stevie Winwoods "Can't Find My Way Home" från Blind Faiths album. Enormt solitt gruppspel - och så två långa Claptonskt ylande solon från Runes flinka fingrar, nu greppandes en Les Paul. Magnifikt!
Christer (2006-04-15)
Bilden lånad från bandets website

Det såg ut som om det stod "Save The Ear" på Pilens T-shirt, men när gitarrbandet gled åt sidan såg man att det egentligen stod "Save The Earth". Bra tanke också, men jag tänkte först att det var en T-shirt som attackerade schlagerfestivaleländet. Nåväl.

Ett synnerligen taggat band på scen öppnade som en pisksnärt med "The Hustle Is On". Pow! Fortsatte med "Ain't No Big Deal On You" och "Sick & Tired". Och så inledde Pilen nästa låt ensam med ett långsamt distat arpeggio - och då vet man: Johnny Guitar Watsons klassiska "I'm Gonna Hit That Highway" (a.k.a. "Don't Touch Me"). Superbt.

Mr. Pil var i högform: Telecastern formligen glödde i "Pouring Water", "Leanin' Tree", "Extra Jimmies", "24 Hour Blues", "We'll Play The Blues For You". Men hela bandet var på hugget: en fokuserad Simon överträffade sig själv och det här utvecklade sig till ett grymmegig för Simon Says. Klart bluesig repertoar denna kväll (inte så konstigt) vilket inte hindrade folk från att dansa häcken av sig i glädje, och det här bandet skulle helt klart vara ett fräscht tillskott till en viss lokal bluesfestival, hållen varje år av en viss ambitiös musikförening nära dig. Som f.ö. ska ha en MYCKET STOR ELOGE för denna medlemsfest!
Christer (2006-03-27)
Vanjas bild från tidigare spelning på KoM.

Haket andas lite schlager, pizza och billig bira. Här pustar man ut efter en hård arbetsvecka med kvarterskrogkompisarna. Aftonen börjar med ett missförstånd, det visar sig ha blivit dubbelbokat och en förnärmad och förrådd karaokevärd får ta sitt pick och åka hem. Ikväll skall det vara livemusik.

Den något bantade sättningen med endast trummor, bas och en gitarr rullar igång. Det blir för bandet gamla kända låtar, men inför en ny publik. Publiken är till en början lite svårflörtad med smälter något med promillen och med bandets spelglädje. Den lokala nationaldräkten ser ut att vara skinnväst och under den en T-shirt med något motormotiv. Det diggas och applåderas allt mer. En långhårig hårdrockare som hela kvällen sett ut att ”trivas under protest” lyser upp när Pilen lägger upp en Extra Jimmies som går med full gas och bredsladd ända fram till mållinjen. ”Får man spela så röjligt i sån där bluesmusik?” ser hårdrockaren ut att tänka. Och han var inte ensam om att tystna.

Bandet svänger som ett klicka-fritt maskineri. Det dansas tryckare till ”Pouring water on a drowning man” och efter ”24-hour Blues” talar en skinnvästbeklädd man nästan hotfullt om för mig att ”den gitarristen är alldeles otrolig, han spelade ett grymme-solo och pratade med sångaren samtidigt”. Sånt skojar man inte om. Det hördes många goda muntliga omdömen om bandet och kanske blir det vanligare med livemusik på det haket efter denna lilla mission. Ett lyft på hatten till personalen som vågar testa annan typ av underhållning som omväxling. Men redan imorgon gräddas nya Pizzor på Gigi.
Mikael Rytky och Jana Gulbrandsen (2006-03-25)
Collage med Vanjas bilder från tidigare spelning på KoM.

THE FRED

Hade bokstavligen ingen susning om hur den här kvällen skulle låta. "Anglofil med egna låtar/texter" hade Fredrik själv flaggat för. Och så skulle Thomas Folland (gitarrist vid Fredriks sida i gruppen Tom Fullhand Brew way way back) äntligen damma av sin gura och lira Cream & Hendrix. Därav blev dock intet: Thomas blev sjuk.

Men det blev mycket annat. Det blev en på många sätt överraskande och imponerande kväll. Första set spelade KoM:s egna Fredrik och Daniel som duo på sång/gitarr resp. elgitarr/piano. Fredriks egna låtar (med kompisarna Ken & Daniel ibland inblandade) - och vilka låtar sen! Inte alls det "vanliga amerikanska singer/songwriterstuket" utan sånger med ett mycket brittiskt tonfall: mina alltmer av förvåning fladdrande öron associerade till Lennon-McCartney, till David Bowie, till Ray Davies & Kinks. Alltså till engelskt text&melodisnickeri av högsta rang. Nog för att jag visste att Fredrik var en verbal herre, men detta! Publiken satt bokstavligen som tända ljus.

Andra set tuffade till sig betydligt: Fredrik bytte till sin Gibsonbas, Daniel slog sig ned vid pianot. Och Anders & Erik från den läckra trion It's My Saké pluggade in sin Flying V-gitarr respektive satte sig bakom trummorna. Fortfarande engelskljudande rock men nu i tyngre upplaga. Härligt flummig sologitarr från Anders - ormtjusarskalor och allt. Och så - WHAM - ett pang på rödbetan-slut med "I'm So Glad" i Creams stuk. Men då hade mångsidige Daniel (härmed utnämnd till kvällens "most valuable player") hunnit glida ned på trumstolen. Applåder & visslingar. Hoppas att Fredrik tar till sig responsen och oftare använder KoM som SIN scen - prexis som Totta använde C Von.

Christer (2006-03-27)
Fotnot: Apropå It's My Saké: kolla låten "r.u.s.t." på nätet http://mp3.maydaycenter.se/sake.mp3

Måste bara börja med att säga: Vintage Vibe är ett kul och mycket välkommet tillskott till den lokala livescenen. Det är skönt med band som blandar och ger, som respektlöst bollar med låtar och bara förlitar sig på känsla, spelglädje och talang. Och struntar i etiketterna. Ja, liksom Wolfblues XXL exempelvis, utan några jämförelser i övrigt.

Det här var Vintage Vibes andra gig någonsin, den här gången på ett absolut knôkfullt KoM. Samma repertoar som sist på Jamesons så klart, men den här gången hann jag stanna hela sträckan. Det är en rätt så spräcklig repertoar bandet hinner spela upp under en kväll: från vokal country och blues via instrumentalstandards ur blues- och rock'n'rollhistorien till rena popcovers. Men tack vare bandets utnyttjande av pedal steelens klanger i arrangemangen så känns det både mer personligt och sammanhängande än man skulle tro. Men jag anar ändå att det kommer att sorteras en del i låtlistan när man får tid framöver.

Countryballaden "I Wish I Was a Single Girl Again" satt som en smäck (igen) och visade vilken underbar sång Petra presterar när materialet är det rätta. Mästerligt spel från bandet dessutom. Box Tops "The Letter" med countrybräcklig sång, svidande steel och melodisk Strata blev ett annat paradnummer. På blueshyllan blänkte "Stormy Monday": välsjungen med en massa känsla och varvad med helt grymma strängövningar från Janne Country & Olle Blues. "Black Magic Woman" med iskalla gitarrer och "I'm Gonna Stop This Nite Life" (T-bone Walker) funkade också förnämligt. Liksom en fräck egen låt, "Two-Timin' Lover", med bitande gitarr.

Petra backade undan ett tag och lät gentlemännen bränna av en rad dubbelpipiga instrumentaler: klassiker ur blues & rock'n'rollvärlden - ja t.o.m. lite ödesmättad filmmusik ur James Bond. Jag diggar själv skarpt den här typen av instrumentaler som låter musikerna visa upp sina fingerfärdigheter, från Freddie Kingprylar till Ventures hits, och måste säga att Vintage Vibes gitarrhjältar fixade dem helt glimrande.

Enda minus: några vokala 'popcovers' mot slutet av kvällen kändes ofokuserade och lite lösa i konturerna. Kanske inte de roligaste låtvalen heller - var det därför de nästan "revs av" i farten? De kändes i alla fall bleka bredvid så intensivt framförda pärlor som "I Wish I Was a Single Girl Again". Men hjälp - det VAR faktiskt bara bandets andra spelning! Otroligt bara det. Kanske någon poplåt är utbytt mot något mustigare till nästa gig? Rock On Vibes - vi kommer på tredje gigget också!
Christer (2006-03-20)

Michelle Einarsson sång/piano, Åke Ziedén gitarr, Conny Sävmo kontrabas och P-O Hesselbom trummor och kvällen gäst Andreas Lange, munspel.

Vad kunde vara bättre på Internationella kvinnodagen än att kliva in på ett fullsatt Café Hängmattan och njuta av Lady Michelle & A Blue Band feat. Andreas Lange!
Denna härliga småländska – ja, hon är noga att påpeka detta – med sin jazziga stämma, mycket dans i ben och taktfasta bootsklackar och sina underbara ”talande” händer äntrar scenen med bandet och tar plats och värmer våra hjärtan.
Kvällen inleds med Voodoo Woman med suggestivt munspelsintro av Andreas. Låtarna som vi får till oss är av blandad kompott – eget mtrl och tolkningar av andra – allt ifrån jazziga, bluesiga, rockiga (Hound Dog), lite reggae-inspirerat och latinska toner med Vaya Con Dios-låtar.
Bandet trivs ihop, är samspelta och drivna musiker; med känsligt gitarrspel av Åke, suveräna basgångar av Conny och en suverän – i nästan extas och ståendes vid trummorna i sista låtarna – P-O! Trumsolot vid kvällens extranumret i Tell me var galet bra!
Min egen ”favvo-munspelare” Andreas är gäst ikväll - och jag misstänker att han hade en del fans i publiken – är oerhört sensibel och lyssnar in det nästan kompletta originalbandet, Pelle Eriksson på klaviatur saknades.
Annika Kvarnström text & bild (2006-03-09)

Jag minns så väl första gången jag såg Wolfblues: det var på Rest Solrosen i december 2003 och två gentlemän med var sin akustisk gitarr spelade lågmält i ena kroghörnet för att inte störa couscoustuggandet. Nästa flashback: Liseberg i september 2004, nu utökade till en trio med hjälp av superbasisten Bellnäs i motorcykeljacka och slokmustasch. Klart rockigare, mer groove. Och så mars 2006: sjok av härligt flummiga jampartier och en kvintett sprakandes av elektricitet. Goodbye kontrabas, hello Jack Bruce-planka. (Vad säger du, Kalle? Påminner inte det här om Hot Tunas historia?).

Wolfblues XXL är helt enkelt något av det roligaste i bandväg som dykt upp under mina vältrampade rundor på bluesbarerna. Mer eller mindre begagnade låtar passerar revy, men även de mest slitna får liv tack vare Wolfs betvingande röst och bandets spelglädje. Man lyssnar på varandra, fångar upp melodisnuttar och rytmiska idéer, kastar musikalisk boll mellan sig. Och fenomenet Kalle tar nästan alltid lyra. Kvällens tour-de-force blir faktiskt "Mustang Sally" (jag hör er skratta klentroget, men så är det). Den här mustangen sliter sig dock loss tidigt i låten, påpiskad av Kalles wahwahpedal, Johans utflippade klaviatur (ett hav av färgstarka klanger, inkl. snuttar av "Girl From Ipanema", jotack) och den agressivt väloljade dynamon Bellnäs & Tolson. Wolf ler stolt och faderligt och själv får jag friktionsskador i applådhänderna. Nästa lämpliga spelscen: Fillmore West. Peace.
Christer (2006-03-08)

Ett kärt återseende: Jag ler alltid dumt lyckligt och gungar med när Shade Tree står på scen. Smittas av entusiasmen, glädjen, rytmerna. Av den varma vitaliteten. Och ibland av ett ljuvt vemod. Det starka egna materialet och den mästerliga sången är ständigt i fokus. Och som vanligt vandrar tanken till vintage amerikansk västkustrock, till Mamas & Papas och Grace Slick. Och till klassisk folkrock och glad soul. "Janglesoul" säger de själva. Har ni inte upptäckt Shade Tree ännu är det på tiden. "Janglesoul" är som en ren C-vitaminkick. Kan definitivt påskynda våren och ev. förebygga snuva.
Christer (2006-03-08)