Gigs maj - juni 2006               Nyare
WEST COAST BLUES: fre 16/6 2006 på KoM, Göteborg
 Janne Carlsson sång/gitarr, Robin Carlsson gitarr, Conny Sävmo bas, Peter Mohlin trummor, Per Wiklund barytonsaxofon, Jan Svensson altsaxofon och Olof Ahlbom tenorsaxofon.

 Nyheten om att ett helt färskt bluesband skulle spela på sta´ns trevligaste musikställe fick mig att komma i så pass god tid att jag t.o.m. hann bänka mig på första parkett i KoMs lilla lokal. Laguppställningen lät lovande - med bl.a. Janne Carlsson (från bl.a. Bellevue Station och Tough Times) och Conny Sävmo (Al Tehler, Lady Michelle m.fl. m.fl.) - att de dessutom hade den goda smaken att inrymma hela tre blåsare i rytmsektionen gjorde inte saken mindre lockande.

Precis på utsatt tid river de igång med Howlin' Wolfs "I Didn´t Know" och mitt redan väl bakåtkammade hår lägger sig ännu ett snäpp tightare på hjässan. Vilket tryck! Janne har en bra röst och de tre blåsarna driver effektivt upp stämningen med sina riff. Det blir en hel del intressanta arrangemang på låtar i Chicagoskolan. Namnet West Coast Blues är väl förresten närmast tänkt som en beskrivning av var bandet befinner sig rent geografiskt, även om vi trots allt fick höra en del västkustmaterial som t.ex T-Bone Walkers "Hard Way" och Jimmy Liggins "Drunk". Mina favoriter denna kväll var nog annars Bobby Blands "Good Time Charlie" (med fin kompgitarr av Robin Carlsson) och "Just A Little Bit", där tenorsaxofonisten Olof Ahlbom kom loss riktigt ordentligt. En sådan här spelning skall nog avnjutas med dansskorna på. Det dansades som aldrig förr på den lilla krogen och jag kände mig en smula fånig där jag satt på första raden med recensionsblocket på bordet framför mig.
 Conny Aidanpää
Foto: Hampus Hultman
THE AL TEHLER BLUES BAND: tis 13/6 2006 på Jamesons, Göteborg
Martin Bällgren sång, munspel, Al Tehler gitarr, Johan Johansson klaviatur, Conny Sävmo bas, Thomas 'Grobban' Persson trummor, Peter Noos Johansson trombon och Tobe Stenson tenorsax. 

Ruby Tuesday på Jamesons brukar vara en garanti för bra artister, tack för det Matteo! Ikväll gästas stället av en riktig bluesveteran, Alvar ”Al” Tehler och hans band, denna afton förstärkt med herrar Noos och Stenson på blås. ”Horndriven blues and soulmusic” med andra ord.
Trummeriet sköts numera av Thomas ”grobban” Persson känd som en av Patricia Pages Profeter. Vi är bortskämda med bra trummisar i den här stan och här är en av dem, massor av auktoritet och driv! Martin Bällgrens röst har blivit än mer ”soulig” det senaste året, jag vill se en glansig kostym på den gubben nästa gång!

Bandet drar igång och några tavlor ramlar ner från väggarna, det är trycket i hornen som gör att ljudet blir riktigt maffigt! Och som det svänger! Första set bjuder på deluxeblues av bästa märke och bandet känns hur tajt som helst, trots att kompetente basisten Sävmos stärkare behöver lite omvårdnad då och då… Johan Johansson har jag sett i ett flertal olika konstellationer och han gör alltid bra ifrån sig! Herr Tehler själv ser mäkta stolt ut över sitt gäng och det har han all anledning att vara. Det skall bli spännande att höra dem från en större scen. Har hört ryktas att de skall spela på Bluesföreningens medlemsfest på Villa Belparc, be there! Fick mig bara en liten aptitretare av bandet denna gång men det jag såg lät riktigt bra! Om man kan uttrycka sig så…Don`t miss them next time!!

Janne 'Kvarnis' Kvarnström (2006-06-25)

BLUE ROCKETS: lör 3/6 2006 på Louice, Göteborg.
Sista kvällen före stängningen av det anrika bluesstället.
Christer Grandin sång & munspel, Anders Holmström gitarr, Dan Larsson bas, Charles Westlund klaviatur, Lars Flyckt trummor

Skickar en dimmig rapport efter att ha tillbringat ett halvt dygn på Louice, pust!
Vi inleder dagen med Stor Stark och ett lysande FFIB Blues Jam och fortsättning följer på KoM Bar redan nästa lördag, be there!

Det märks att det här inte är en vanlig dag på jobbet för Liljana och resten av gänget på Värmlandsgatans stolthet. Sista natten med gänget och vi har en bar att tömma, step on it people!! Knôkfullt och ett visst tumult uppstår när gamla bluesveteraner med Egon i spetsen har bokat bord för 20 pers! I kväll ska det partas!!!

Vilka har då fått äran att avsluta Värmlandgataneran?? Jo ett gäng från rainy Borås! Ska det va på detta viset?? Ja, det ska det! Några goá gubbar med mycket kompetent gitarrist och galet bra sångare i spetsen… Svänget levereras av två män, som har kul ihop och det ger resultat i form av stampa takten och må-bra känsla, directimentico!! Osså gott orgelsväng, det är vi i Göteborg vana vid, eller hur? Måste få återkomma till bandets sångare, den här mannen vill jag nämligen se mycket mer av. Får lite “Andrew Strong goes harmonica and drives a 60 Buick Special feeling”. Stor och glad med bra bett i både röst och munspel, bjuder på sig själv, svänger fräckt som f-n och jag tänker att de här grabbarna ska vi ha på Partyt nästa år!! Vad säger damer och herrar i Partykommittén?

Nu är det trångt och varmt i Louiceiana, hett som i djävulens egen bastu! Plats att dansa finns icke, några lyckliga gör det ändå, detta är vad hela grejen handlar om och nu fattar jag varför vi håller på med den här galna musiken, det handlar om FEST!! Rökförbudet är ett bra förbud, jag lovar! Robert Tolf på scenen inleder en liten munspelsfestival! Som avslutas med Herrar Lange och Elldin… Att trynorglar kunde glöda visste inte jag. Bränner man sig inte på läppen?? Musiken avslutas i jammets tecken precis som dagen började, helt underbart!

Sen tömmer vi baren på Louice och går in för det med en beslutsamhet och arbetslust, som är direkt imponerande, avslutar aftonen med en bananlikör innan jag i ett något marinerat tillstånd transporteras hem!

Don´t miss them next time!!

Janne 'Kvarnis' Kvarnström (2006-06-04)
Foto © Robert Tolf

SVENSSON & DAFGÅRD och ORUST: ons 24/5 2006 Café Hängmattan, Musikens Hus, Göteborg.
Ett dubbelt skivsläpp: Duon Marcus Svensson (sång, gitarrer) & Stefan Dafgård (sång, munspel, gitarr, tvättbräda) med sin CD "Rootation" på Dusty Records.
Och så Orust med Tomas Larsson (också i Pilgrim) på mandola, Göran Premberg fiol och Johan Kullberg på durspel med sin nya CD "Tjo" på Footprint Records.
Gäst: Peter Grahn på banjo.

"Det finns musiker och det finns spelemän" viskade Henning till mig när Göran i Orust var mitt i en berättelse om varför en av deras låtar kallades 'skitvalsen'. "Det här är en speleman!". Och Henning hade så rätt. Det här var en magisk kväll med scenen befolkad av genuina spelemän: Marcus och Stefan är också mästare på lekfull och självironisk publikkontakt. Inget avstånd alls till artisten. Avstånd var f.ö. en omöjlighet den här kvällen: lokalen var fullpackad med gäster som mumsade popcorn och diggade musikerna.

Jag ska inte älta musiken: den var u-u-underbar, men jag tycker ni ska inhandla plattorna och digga dem i stället. Men jag kan i alla fall säga att Orusts "När Skam sprang ihjäl sig" komplett med suggestiva ljudillustrationer till djävulens sista lopp, och Stefan Dafgårds "My Love Is" av ståpälsmodell var två höjdpunkter bland många. Mot slutet var allihopa på scen och körde gemensamt en farligt vacker "Pilgrim" skriven av Marcus. Vackra tankar, vacker musik, tårögt läge.
Sen torkade vi tåren och drog ut på dåligheter. Ty sånt är livet. Men det är en annan historia.
Christer (2006-05-26)
SIMON SAYS: tis 23/5 2006 Jamesons, Göteborg
Simon Lindekrantz sång, Kalle Ruuth gitarr, Johan Johansson keyboard, Conny Sävmo bas, Tomas Olsson trummor, Gunnel Samuelsson & Stefan Sandberg tenorsax.

Ovanligt mycket publik redan från början denna Ruby Tuesday när stans fräckaste soulblueskollektiv åter stod på scen, den här gången (äntligen) med dubbla saxar. De nya unisona klangerna lyfte plötsligt en del låtar till nya höjder (tydligt redan på "Turning Back The Hands Of Time"), och Gunnels & Stefans solon på "Congo Square" fick kvällens första jätteapplåd tack vare Gunnels ettrigt souliga och Stefans "blött" jazziga toner. Annars kändes väl första akten bitvis lite trevande: inte så konstigt med den annorlunda laguppställningen.

Andra akten växte sig klart starkare och när outslitlige Simon gick loss i "Your Love Is Lifting Me Higher And Higher" så uppstod dansant trängsel millimetrar från hans näsa. Dessförinnan hade Kalle Ruuth blänkt på gitarr i bluesiga paradnummer som "The Hustle Is On" och "Leaning Tree". Dessutom flera snygga solon från bandet i southern soulstänkaren "Can I Change My Mind". Tredje akten var vi tvungna att missa, men jag anar att den blev ännu ett snäpp bättre. Det brukar vara så med den här typen av musik. Simon Says: Catch us at the Göteborg Blues Party!
Christer (2006-05-26)
Stefan Sandberg t.h. en helt annan kväll, då vid sångmikrofonen.
Foto © Catharina Kisch.
Och Vanjas bild på Simon ovan är OCKSÅ från en annan afton.

THE LUCKY ONES: sön 21/5 2006 Jazzå, Göteborg
Jenny Lundin sång & percussion [Gemy], Linda Skoog sång nedan t.h. [A Tribute To Monica Zetterlund], Henrik "Pilen" Pilquist elgitarr nedan t.v. [Simon Says, Patricia Page], Gian Kündig bas [Patricia Page], Abbe Abrahamsson trummor & percussion [Winter] + Mille Andersson akustisk gitarr [Ya Ya Men].

Som stilenligt öppnade med "The Lucky One" ur Alison Krauss repertoar. Grant, grant. Det blev mer ur den sångboken: gungande glada "Let Me Touch You For A While" med countryharmonier och klingande gitarr exempelvis. Och gitarrerna klingade mycket och fint hela kvällen: Att Mille tillkommit på elegant rytmgitarr har givetvis frigjort Pilen som nu kan ha lekstuga med countrylicks i bas & diskant, både med och utan slide. Det var nästan ett år sen jag såg dem på Jazzå och det känns som om det blivit mera gung, mera "ös" i bandet på sistone. Inte mej emot.

Starka låtar av kvinnliga låtskrivare: Dolly Partons "He's Gonna Marry Me" pyntad med läcker country Telecaster och "Jolene" som blev ett av kvällens maffigaste nummer med sanslöst rockigt solo från Pilen, följt av ett välförtjänt hav av applåder. Lucinda Williams "It's Over" som ju Abbe är van att lira i Winter. Och så nån Dixie Chicks såklart. Men också Bob Dylans "Mississippi" i tuff upplaga, Springsteens "I'm On Fire" - och så Lanois "The Maker" där hela bandet fick flumma runt lite (härligt!) och Pilen levererade ett skönt distat solo. Igen.

Men Jenny & Linda var ändå ständigt i fokus: Två sköna röster i förening, ömsom som lead, ömsom i harmoni. Bara SÅ vackert. Speciellt Lindas ljusa, klara röst kan bringa en sentimental tår till en gammal countrydiggares öga. Men här kommer tyvärr kvällens enda gnäll. Inte på bandet utan på krogens PA-högtalare. De gjorde definitivt inte de vackra rösterna rättvisa. F'låt. Jag vet att en renovering av lokalen är på gång - kan en försynt lyssnare våga hoppas på en samtidig uppgradering av högtalarna?
Christer (2006-05-26)

STURE ELLDIN BLUES BAND: ons 17/5 2006 Café Hängmattan, Musikens Hus, Göteborg. "Blues i Hängmattan": Onsdagskvällar med live blues - ett arr. av Göteborgs Bluesförening och Musikens Hus.
Sture Elldin munspel & sång, Kalle Ruuth gitarr, Conny Aidanpää gitarr, Magnus Lanshammar elbas/kontrabas, Henrik 'Pilen' Pilquist trummor.

Bluesföreningens Hängmattekvällar är en mycket sympatisk institution. Varierande publikmängd, men den här kvällen var det massor med folk som dröjde sig kvar och diggade Göteborgs naturkraft inom bluesen, Sture Elldin, och gitarrbröderna Kalle & Conny Casino med kumpaner. Sture lirade som alltid superbt suggestivt munspel, mörkt mörkt blått, på gränsen till överstyrt. Och bjöd ibland på glada utrop - "Yeow!".
Ja, Sture var helt klart på hugget. Och det var Kalle & Conny också: två röda Epiphone Casino i lekfullt envig. I "Mellow Down Easy" brände de iväg var sitt solo: samma låt men oj så olika. Kalles våghalsigt djärvt, Connys stiligt retro. Mike Bloomfield vs. T-Bone Walker. Magnus log coolt från sin upphöjda position. Och Pilen busade på med lite extra trumslag för att hålla de andra på tåspetsarna.
Det blev "Born In Chicago" med omredigerad text för att passa Stures uppväxt, "My Babe", "I Wish You Would" (kul ormtjusarskala från Kalle) och annat Chicagogodis. Inte helt sönderrepeterat: Ibland tittade Kalle & Conny klentroget på varandras gitarrhalsar: var är vi nu?? Precis som det ska va: 'This is houserocking music'. Och så mot slutet kom min favorit: grymt tjusiga instrumentalen "Summertime", den här kvällen extra dekorerad av Connys gitarrsolo med mängder av vibrato. Cool!
Christer (2006-05-26)
Foto © Stefan Altvall
SLOWBURN: tor 11/5 2006 KoM, Göteborg
Joakim Ramstedt sång & akustisk gitarr, Mattias Olofsson gitarr & dobro, Patrik Andersson elbas och Tommy Johansson trummor.

Knappt har jag hunnit smälta Peter Grahns och Dusty Browns fina spelningar förrän jag står inför ytterligare en imponerande rootsrockgrupp - och en sprillans ny sådan! Ikväll handlar det om countryrock av mera kalifornisk modell. The Eagles vingar fladdrar i flera låtar, vi göteborgare kan nog associera till (ack så saknade) The Remedies - och någon gång kan man t.o.m. höra klanger från Dire Straits i gitarrspelet. Massor av egna låtar signerade Joakim plus några perfekt infogade covers av Buddy Miller, Emmylou Harris och Springsteen. En fin - men lite kort - "Love Hurts" sitter också fint.

Jocke öppnar första set med egna "The Luckiest Man Alive" och det kan ha handlat om hans känslor inför det egna bandet. Det här låter definitivt inte som ett debutgig - även om det blir ännu solidare i andra set. Bra unisont gung, och gitarristen Mattias som alternerar mellan Telecaster och dobro är en riktig pärla. Telecastern har en underbar krämig ton och ett gott häng, och Mattias dekorerar inte bara: han driver på bandet - från förgrunden. Jocke himself har en slående bra röst (faktiskt litet Don Henley-ekon här och var) och dessutom ett ovanligt övertygande uttal. Och så dessa starka låtar - var i hela friden kommer alla dessa talanger ifrån?? (Först insända rätta lösning belönas med en Hof.)

En rad egna sånger passerar revy: Snygg mediumtempo country som i "Devil(s) In The Dust" med dobro, tuffare rock som i "Here Comes The Blues Again" med massor av vass blå Telecaster, "Devil In My Blood" med sitt ödsliga ökensound. Och just den här ödsliga stämningen sätter sig i mina öron och kommer att vila över hela repertoaren: de vassa kaktusarna och dammiga palmerna, det gyllene soldiset vid horisonten. Var är min tequila? Var är min burrito-de-luxe? Var ska ni spela nästa gång??!!
Christer (2006-05-15)
Fotograf: Helena Nygren, Sann Film & Media

PETER GRAHN & FRIENDS: tis 9/5 Jamesons, Göteborg
Peter Grahn sång, gitarr, munspel, banjo, mandolin, Krister Andersson elgitarr, Christian Kullberg elbas, Jan Linder trummor, Christina Carlsson sång, Josefin Hansson sång

Peter Grahn från New Tango Orquesta och Pilgrim på egna ben, som det brukar heta. Och han stod stadigt på scen, trygg och säker i den musikaliska tradition som sträcker sig bakåt via förebilder (?) som Neil Young och Bob Dylan men också bra mycket längre bakåt, till de vemodigt berättande ballader om människor och deras öden som för undertecknad förkroppsligar den luddiga etiketten 'folkmusik'.

Och även om Krister lirade Telecaster med distpedal och Christian hade bytt kontran mot fenderbas så kändes musiken mycket oelektrisk, klart centrerad kring Peters akustiska gitarr, mandolin och banjo och de tre underbara rösterna: Peters lite bräckligt Neil Youngska (f'låt tjatet) stämma stödd av The Dusty Brown Ladies mästerliga stämsång. Kombinerat med Peters förmåga att skriva engagerande sånger (allt var hans originalmaterial!) resulterade det hela i en underbar mix av gungande countryvals, mandolinprydd kärlekvisa och protes(t)sång med munspelet i ståltråd kring halsen. Kanske man rockade till det lite mer framåt natten men jag var så nöjd, så nöjd när jag leende travade mot bussen. Och plattan kommer i höst berättar Peter.
Christer (2006-05-10)

DUSTY BROWN: sön 7/5 2006 som ett inslag i Pär Erikssons Examenskonsert på Artisten (Ensemblesalen), Göteborg
Magnus 'Dusty' Hansson sång gitarr, Pär Eriksson gitarrer, Joakim Fritzner lapsteel pedalsteel gitarr, Josefin Hansson sång, Christina Carlsson sång, vik (för Daniel Wejdin) kontrabas, Per Svenner trummor.

Man kände sig på mycket långt avstånd från Göteborgs välbekanta barscener när man steg in på sofistikerade Artisten mitt på blanka söndagseftermiddagen. Men vad gör man inte för att visa en så sympatisk musiker sin respekt?
Examenskonserten hade delats upp i flera delar så att Pär skulle kunna demonstrera sin mångsidighet. Bandet Dusty Brown gjorde endast fem låtar. Men på den tiden hann de faktiskt göra ett än starkare intryck på mig än vad de gjorde på Countryfestivalen på Musikens Hus förra året. Förnämlig ljudbild så klart (skandal vore det annars), och Magnus låtar kändes både starka och varierade. 'Americana' och 'singer/songwriterrock' är väl de etiketter man får ta till, och Joakims eleganta steelspel ger ofta låtarna en klar countrytouch. Men ren skär country är det inte - då får man vrida upp kranen för 'honkytonksmärta' många grader till.

De här fem låtarna framfördes som på ett vanligt gig - ingen gitarruppvisning alltså - men Pär fick givetvis tillfälle att imponera med både het elgitarr och vackert akustiskt plock. Men pokalen för bästa solo under Dusty Browns set knep nog ändå Joakim för Telecaster/slidespelet i den vackra balladen "Enough", om det här med våren och vad den kan föra med sig. Grymma lirare, det här gänget. Och bra vokalister. Så om ni missat Dusty Brown hittills: rätta till det snarast!
Christer (2006-05-07)

 

Äldre recensioner finns här