Gigs september 2006       Nyare                    
THE GREAT CONSPIRACY: lör 9/9 2006 på KoM, Göteborg
Simon Lindekrantz sång, munspel, gitarr, Mårten Olsson gitarr, Mikael Rytky gitarr, Axel 'Dixon' Broman bas, Tommy Johansson trummor + Petter Cederlund piano, Henrik 'Pilen' Pilquist gitarr, Al Tehler piano, Andreas Hartman bas
Nej, det dyker inte upp några figurer med sina anleten dolda i rånarluvor. Inte heller några dolska herrar i blå cheviotkostym, cigarill och misstänkt fiollåda. In på scen kommer en brett leende Simon med sina kumpaner Mårten & Mikael: en glimrande trio som snart ska bli föredömligt uppbackade av duon Axel (Sture Elldin Blues Band) och Tommy (Voxhall Blues, Slowburn). Tommy, en av mina absoluta favorittrummisar, bär stolt sin svarta Allman Bros T-Shirt och jag känner mig genast kulturellt trygg. Och se, redan den andra (?) låten blir "Statesboro Blues" där Mårten levererar ett smakfullt slidesolo på sin vackra Les Paul. Det är mycket Allman Brotherskänsla över denna kväll - det kommer dessutom en flott "One Way Out" lite senare.
Det blir "Sick'n'Tired" med Mikael på gnistrande clean sologitarr och Mårten på snyggt glidande komp. "Everybody Wants to Go To Heaven" med samma sexsträngade radarpar och Simons mäktiga stämma. Visst är han en sångare i världsklass (minns att ni läste det här)! Vidare med "All Your Love" där Simon obehindrat leker lite med sångmelodin, där Mårten glänser igen och där mångsidigt begåvade Petter glider ned på pianopallen och förstärker under större delen av kvällen. En suverän "Born In Chicago" där Simon sjunger Butterfield och Mårten spelar Bloomfield och så sista före paus: en rytmisk "Under My Thumb" som Axel helt äger.

Akt två och in kommer medkonspiratören Pilen och en vit Telecaster. Det blir två nummer: "We'll Play The Blues For You" och "Have Mercy Baby", båda med långa, helt formidabla gitarrsolon. Puuh. Snabb exit och så är det Mårtens tur igen, nu med Robert Johnsons / Rolling Stones laidback "Love In Vain" med lätt countrydoftande slidespel. Och "Don't You Lie To Me" med ännu mer fräck sologitarr. Då och då hoppar Simons bror Andreas in och avlöser hårt jobbande Axel på bas.
I den månghövdade publiken står Al Tehler och diggar - och låter sig förstås övertalas till att lira piano. Snart hör vi en sanslöst svängande "The Hustle Is On", och ungefär här märker jag att jag helt slutat anteckna. Jag koncentrerar mig på det väsentliga: att lyssna och dricka kall Samuel Adams. Det blir mycket mer maffigt pianospel, det blir faktiskt 'extra allt' - och till slut som x-tra x-tranummer så blir det "Sympathy For The Devil". Men inte 'just another Stonescover', den här blir magnifik och uppfyller hela rummet, hela den "ho hoo"-ande publiken. Och Mikael bränner iväg ett grymmesolo. I sanning en kväll för gitarrvänner.

En scen proppfull av begåvade musiker. Men en x-tra till just Mårten som ikväll tar ett stort steg framåt, både bildligt och bokstavligt. Tar för sig, spelar briljant - och belönas helt rättvist med en storm av applåder och ett beundrande sorl.
Christer (2006-09-11)
BLACK COFFEE: fre 8/9 2006 på Rest. Galliano, Göteborg
Ett samarrangemang med Göteborgs Bluesförening.
Sven Lorentzon sång/gitarr, Fredrik Nyström gitarr, Ola Nordh keyboard/flöjt, Peter Bruto bas, Mikael Dahlgren trummor

Dels är det andra gången det är blueskväll på Galliano, dels är det andra gången jag hör Göteborgsbandet Black Coffee. Första gången var på en charmerande bokhandlerskas födelsedagsfest. Man är alltid splittrad på fester, men jag minns bandrepertoaren som bluesfärgad rock och blues, eget och andras. Och jag minns att jag komplimenterade Sven för ett av originalen, en långsam och gles låt med strävt Dylanskt tonfall där anslaget kändes lätt och där Svens röst passade in perfekt. För mig kvällens bästa låt.

Ola på keyboard släpper tangenterna ibland och spelar melodiskt på sin silverglänsande flöjt. Jag står bredvid Filip i publiken, och flöjtmusiken - inte så vanlig idag - får oss att börja viska om engelsk rock från början på sjuttiotalet: eran då bluesbanden började bli ambitiösa (någon gång också pretentiösa), lade till jazzklanger/instrument, jobbade med arrangemangen och började skriva eget i stället för "Sweet Home Chicago". En era jag själv gillar mycket men som knappast gjort något större avtryck i de svenska popskribenternas dagböcker.

Jag tror att det är där nånstans Black Coffee är idag. Ett ovanligt ambitiöst band som flitigt bokar spelningar, skriver eget riktigt bra material, dessutom ger ut en CD med det, fixar in sig på radion (P4 mån/tor nästa vecka, kolla min GigKalender), jobbar på alla sätt med sin marknadsföring. Ett band som jag tycker borde släppa det traditionella bluesmaterialet helt och hållet, plocka fram än fler bra egna låtar och totalt fokusera sig på att lira den rockmusik som jag tycker deras robusta spelsätt egentligen passar för. Eget material självklart, men gärna bluesrockigt som Free, Bob Dylan-färgat som Steve Gibbons Band, jazzrockigt som Blodwyn Pig/Jethro Tull. Sven vid sångmikrofonen är en bättre Paul Rodgers/Steve Gibbons/Bob Dylan än en BB King. Och Fredrik är värd att få sträcka ut i det jazzinfluerade gitarrspel som jag fick tillfälle att lyssna på redan vintern 2003, och som passar honom så väl.

I vilket fall som helst: Ytterligare en glad Gallianokväll med många besökare. Bandet var f.ö. denna gång uppställt längs rummets långsida med ryggen mot fönstret, en lösning som jag tyckte fungerade bättre. Den här klart gemytliga scenen kommer att rulla vidare hösten ut, sen får vi se vad som händer. Nästa fredag: Richard Tehler & The Licktones!
Christer (2006-09-09)
Bilderna lånade från bandets website.
WOLFBLUES XXL: sön 3/9 2006 på Jazzå, Göteborg
Wolfgang Bünz sång/gitarr, Kalle Ruuth gitarrer, Johan Johansson klaviatur, Stefan Bellnäs bas, Tomas Olsson trummor

Visst gjorde de ett bra gig på årets Bluesparty, fattas bara annat, men nog tyckte jag att det var lite slätkammat, lite snällt, lite straight. Jag saknade den anarkistiska glöd & flum som karakteriserar det Wolfblues jag älskar.

På Jazzå denna söndag inleder de lite pubrockigt (jag blir först ängslig men blåser snart faran över) och redan i "Things I Used To Do" kommer glöden - och i "Light My Fire" flummet. Wolfblues XXL lirar det som dansken så poetiskt kallar 'syrarock' med Kalles wahwah & ormtjusarskalor och Johans vidunderliga Rhodesspel i förgrunden. Man slingrar sig genom ett Brötz-igt parti och landar överraskande i Steppenwolfs HD-rockare "Born To Be Wild". Massor med mera syra, stänk av "Who Do You Love" i gitarren - och så "Walking By Myself" + tre ton med GROOVE + "Going Down". Fast glöm enskilda låtar - här bromsar man inte vid övergångsstället, här är det plattan i botten.

 Andra akten byggs upp långsamt men totalt övertygande med en relativt straight blooze, "Directly From My Heart To You" (Little Richard faktiskt - men inte någon pianorökare): Wolfs stämma i högform (stämningsfullt munspel dessutom), kallt blå reverbklingande gitarr och Johans stilenligt kvillrande piano. Vidare in i " I Don't Need No Doctor" pyntad med wahwah och keyboardkaskader. Så slirar man in i eviga "Tobacco Road". Stefan & Tomas slår knut på sig själva, de är The Original Rhythm Kings i kväll. Jeff Beck hade nog diggat "I Ain't Superstitious" där Kalle överträffar sig själv (det är nog bäst så med Filip & Pilen hängande över sig, för att inte nämna Bengt & Bengt). Avslutning med en ljuv "Albatross" där Johan & Kalle målar hela rummet med kyrkeko och fantasi. Extranummer: "Need Your Love So Bad" i en ren och vacker tappning. Färdig? Nej då! Wolfgang torkar svetten ur pannan och går av scen, men de övriga går inte att stoppa. Liksom i förbifarten river de av ett swinging bluesjazz-outro, så tight och så drivande att de flesta band nog skulle känna sig stolta om de fixade det som huvudnummer.

Wolfblues är ett Dream Team och Kalle har nog ta mej 17 stans bästa gig, med total konstnärlig frihet och total instrumental kompetens omkring sig. De här gentlemännen är såklart vana vid att lira free & funky och långt utanför ramarna, som Stefan & Tomas förklarade i pausen: Stefan i Dr Dingo och Tomas i Mwendo Dawa och Skrotbandet. Alltså i säkra händer - om det händer.

Psychedelia lives 2006 - och en sån här musikkväll är Jazzå en liten bit av himlen. Peace on you.
Christer (2006-09-05)
Vanjas bilder från Göteborgs Bluesparty 2006
B.B KING m. B.B King Bluesband: lör 2/9 2006 på Scandinavium, Göteborg
 STURE ELLDIN BLUES BAND+ Jam: lör 2/9 2006 på KoM Bar, Göteborg
Sture Elldin munspel, sång, Conny 'Casino' Aidanpää/Kalle Ruuth gitarr, Axel 'Dixon' Broman bas, Henrik 'Pilen' Pilquist trummor  



Klockan ringer tredje gången för BB King på Scandinavium och vi skyndar in för att ta våra platser i besittning. Tankarna går till en välkänd bluesgitarrist (inga namn!!) i bekantskapen som städat bort sin biljett…Så här mycket folk har det väl inte varit på en bluesspelning i Göteborg på länge!? Från 19 30 till 21 30 håller showen på, sen måste man få vila när man fyllt 80, fått 14 bluesgrammys, gett ut 36 album och satt ett outplånligt intryck på musikälskare round the world!

Bandet drar igång med B.B King intro, spänner musklerna och visar att det här är inget annat än superproffs, eleganta sådana som vet hur man charmar damer med dans och snygga kostymer… Men kan det bli annat än bra med bland andra James Bolden trumpet, Melvin Jackson div. saxar, Walter King sax och den stenhårt slående Calep Emphreys på trummor, inget tassande på virveln här inte!! Tyvärr är den fantastiske basisten Michael Doster inte med längre, förtjänstfullt ersatt av Reggie Richards som är hur stadig som helst naturligtvis.

Mr King drar igång med Why I Sing The Blues och sen kommer alla favoriterna som på ett pärlband, och pärlor är ju just vad det är. I Need You So, I`m A Bluesman, Ain`t That Just Like A Woman, Rock Me Baby och många fler…Key To The Highway en riktig höjdare och man slås av hur ungdomlig mannens röst är. Och vilket gitarrspel sen!! Lucille är en organisk del av denne underbare store musikant! We love you BB!! Och han älskar oss tillbaka, det känns i hela Scandinavium…

Skall inte gå i polemik med GP s recensent som tyckte att Thrill Is Gone var hafsigt genomförd men måste ställa mig lite undrande till omdömet när hela publiken reser sig mangrannt efter just den låten. Tyckte att det var en av höjdpunkterna, magisk och suggestiv precis som den skall spelas men vad vet jag som prostinnan sa…

En härlig kväll som vi som var där alltid kommer att minnas, det var ju lite speciellt om man säger så…


Kastar oss raskt i en taxi som för oss till stans bluesställe nr 1, KoM bar. Där huserar herrar Elldin, Casino, Dixon och Pil. Kalle Ruuth avlöser Casino med jämna mellanrum och det är ju ingen dålig inhoppare precis…Har alltid gillat Sture men tror inte att jag hört honom bättre än i kväll. Mannen har dessutom den goda smaken att spela kromatiskt och det är jag grymt svag för. Svårigheten ligger tydligen i att inte blåsa för hårt fick jag lära av munspelskungen själv efter giget!

Kvällen avslutas i jammets tecken, så nu får kostymen in på kemtvätt igen! Lovar att vi körde Thrill Is Gone!! Själv sätter jag fem fyrar på denna afton i bluesgängets sällskap. Ni får en puss allihop!!

Don`t miss them next time!

 Janne 'Kvarnis' Kvarnström (2006-07-28)
Bilderna tagna av Robert Tolf, sen har Christer pillat ihop collaget.
Fr.v. Conny, Axel, Kalle och jammarna Al Tehler och Kvarnis Kvarnström
MR BO & THE VOODOOERS: fre 1/9 2006 på Galliano, Masthuggstorget, Göteborg
Ett samarrangemang med Göteborgs Bluesförening.
Mr Bo Carlsson sång och gitarr, Bo Hansson hammond, Lars Mellqvist bas och Roger Mörck trummor. Gäst Robert Tolf munspel.

Den klassiska blueskrogen Louices omvandling till spansk restaurang lämnade ett stort hål i helgkalendern för många av Göteborgs bluesdiggare. Så bluesföreningen spejade snart efter en ny scen i samma stadsdel - och blicken föll på Galliano vid Masthuggstorget, snett mittemot där Skivhugget tidigare låg. Och så var det dags för Testkväll Nr. Ett.

Musikaliskt: en succé. Jag vill inte använda ordet pålitlig, för det antyder en viss tråkighet. Men Mr Bo och hans band ÄR en pålitlig liveakt - och de är INTE tråkiga. Det var mästerligt från första till sista stund. Och ja, de körde "Green Onions". Tack! Sen bjöd de upp Robert Tolf på munspel (bilden t.v.) och levererade tillsammans bl.a. en mycket snygg tolkning av Lefty Diz "Bad Avenue". Klass!

Publikt: en succé. Återigen klyschan "alla var där" - och var där dessutom med smittande gott humör. Det kändes ungefär som om en skolklass, en sådan där med riktigt god sammanhållning, återsamlats efter sommarlovet. Och krögaren kan inte precis ha gråtit tårar över dagskassan. En bra start.

Lokalen då? Mina små snabbintervjuer gav omdömen från "fräscht", "bra läge" och "snabb service" till "mysigt som ett Domuskafé ungefär". Blandade omdömen alltså. Men allmänna åsikten var tydlig: "Det viktigaste är att man har skapat en ny bluesscen över huvud taget." Alla förstod att det inte är lätt att hitta en lokal som dels uppfyller alla praktiska krav på en spellokal, dels automatiskt håller en hög mysfaktor. Personligen tyckte jag att lokalen var lovande - och det VAR ju en testkväll. Många detaljer kommer så klart att fixas löpande, detaljer som var i lokalerna bandet slutgiltigt ska stå uppställt, hur scenbelysningen ska riggas etc. Nej, min huvudsakliga fundering var: vad tyckte grannarna? Det lär visa sig.

I det stora hela en klart lyckad första blueskväll på Galliano, och den gav definitivt mersmak. På fredag är det alltså Testkväll Nr. Två, nu med Black Coffee! Ses där!
Christer (2006-09-02)
Foto Vanja med Roberts kamera.
 

Äldre recensioner finns här