Engelskt lidande blir svenskt kvidande
Oj så glada vi blir när Krossde hjärtan levererar gamla goda blues- och soulklassiker i helt ny förpackning. En sån stor fräschör och gnista som tillförs tex Shake your moneymaker och Mojo working när detta tighta band ger oss sin svenska tolkning av dessa och flera andra godingar ur bluesskattkistan. Härligt!
Helt nya vyer och tankebanor drar igång när man hör dessa fräckt och träffsäkert översatta texter. Och nya historier målas upp.
Och det är lätt för Lars och Olle att ordentligt ta ut svängarna när man står tryggt vilande mot Attilas, Kenneths och Hasses stadiga och säkra komp.
Det är ett sant kvidande och lidande och det är är riktigt läcker mitt-i-veckan bluesstämning på Hängmattan när solisterna öser på.
Och så allsång i Tänd din kärlekslåga (gissa orignalet). Inte ett öga torrt...
Allt mycket njutbart, inlevelsefullt och finstämt. Och vassare än Peps och Wilmer X.
Claes Adolfsson (2005-04-21)
Fotot är detalj från bandets promotionbild

THE BOB

Som jag OCKSÅ skrivit många rader om tidigare (då de bar namnet THE S.H.E.) - och som återigen gjorde en varmt applåderad spelning på Jazzå med sina Dylantolkningar. Perfekt publik för den repertoaren! Dan som den tuffare Dylan, Kent som den mjukare frontade ett ruggigt bra band: Flamman på ljuvlig gitarr, och Fabian (som ersättare för Karlöf & Medin: tufft gig!) som var lika imponerande på klaviatur som alltid. Och så blev det till slut en långväga gäst: Pat Huggins på besök från Alabama (se rapporten nedan) som kallades upp av Nikke och som broderligt delade "Knocking On Heaven's Door" med Kent. Bra så klart - som resten av kvällen. Ett sånt band finns inte hemma i USA sa' Pat efteråt. Så vi har tur!
Christer (2005-04-18)

Jag har redan skrivit spaltmeter om Pat Huggins spelningar i Götet förra året (kolla här om du orkar) så jag ska inte vara långrandig idag. Det räcker med att säga att det förstås blev två långa set av glad varm rotsmusik av bästa amerikanska märke: rock / soul / blues / gospel i skön förening. Och BARA Pats originalmaterial. Lokalen var fullsmockad med folk och stämningen var klart hög. Och inte blev den sämre när Pat kallade upp Kalle Ruuth på slutet för att axla Telecastern. Kalle brände av några vändor rykande gitarrsolo och Pat log belåtet. En kanonkväll - missa inte Pat på Jamesons nu på tisdag 19/4!
Christer (2005-04-18)
Bilden från spelningen på Jamesons där Kalle åter kallades upp på scen.

Jag har aldrig upplevt The Band 'live on stage', men det här var nog rätt nära. Inte så mycket för sångrepertoaren i sig som för feelingen. En svåretiketterad blandning av 'American Music'; av blues, country, folk och jazz. Stark början med coolt jazziga "Joe's Uncle" där Rune fick tillfälle att slänga in ett kort snyggt solobreak på sin gyllene Les Paul Deluxe. En föraning om vad han skulle prestera. Ja, sen blev det tung Dylan/The Bandkänsla med "When I Paint My Masterpiece" med briljant sång och slidegitarr. Så en vemodig ballad om en gammal kvinna på Jylland - fin lyrik och ljuv pedal steel.

MC plockar fram en fet jazzgitarr och drar igång en hejdlöst svängande jazzblues ("Moving On"?). Rune börjar låten på pedal steel (fräck mix!) och presterar sen ett grant Les Paulsolo. Och det slår mig vilket bra sound bandet har den här kvällen. "Worried Life Blues" följer, bara så lååångsam. Mäktig sång - och så ett explosivt långt gitarrsolo. Och så över i "Window Shopping", en gungande folksång som för tanken till Fairport Convention. Följt av en countrylåt med MC som Dylan med akustisk gitarr och munspel i sånt där metallställ kring halsen. Rune drar åter ett ståpälssolo. Och så sista låt för setet: "Mojo" gjord som swampy folksång med solon från kontrabasen och trummorna. Jo, vi pratar bredd här!

Andra set blev mycket blues, bl.a. en kioskvältande "Shake Your Moneymaker", men också en soft ballad av Lyle Lovettmodell och en bitterljuv "It's All Over Now Baby Blue" med pedal steel. Och till slut ett tredje set med countrytryckare, med blues och med vackra "Sweet Loretta Mae" från deras helt knäckande debutCD. Som jag helt snöat in på och som de faktiskt levde upp till med råge. Något av det bästa jag någonsin sett på Jamesons. Ten points to Denmark.
Christer (2005-04-13)
Bilden från CDhäftet i "Bogrough Junction".

Niklas Blank, ung man med gitarr, startade denna angenämt långa kväll vid åttatiden. En Cornelis-inspirerad yngling med kraftfull röst och eget material - men tyvärr också med mången vissångares ovana att ständigt svälja sista ordet i varje rad. Men en trevlig bekantskap, absolut.

Man blir alltid glad och förväntansfull när man ser och hör Kalle Stintzing på scen. Allt kan hända! Den här kvällen ställde han upp ett stabilt lag med sig själv på sång, piano, gitarr, Stefan Bellnäs kontrabas, dobro, Kalle Ruuth gitarr, banjo + ytterligare 2 kompisar på percussion och fiol. Första spelningen med egna sånger berättade han (det blev kompislåtar + Skip James och Chuck Berry också) och den bör snarast följas av flera. Mina grånade öron associerade ofta till sent engelskt 60-tal/tidigt 70-tal och den flummigare delen av Stones & Beatles sångbok. Men ändå eget. Riktiga sånger, inte bara riff, och en CD med det här materialet hade inte alls suttit fel. Kalle S bytte med synbar förtjusning mellan illgula och illgröna elgitarrer och honkytonkpianot. Och det var vid pianot han spelade den vackraste låten, den som kompisen skrev för femton år sedan och som Kalle S aldrig tidigare känt sig mogen att framföra. Kompherrarna skötte sig självklart galant, fattas bara, men herr Stintzing stod helt klart i centrum, även i rollerna som dirigent och domptör. Mot slutet drog han dessutom upp Peppe Carlsson till sångmikrofonen. Det blev en enormt kraftfull blues med Bo Diddleystuk. Peppe slöt ögonen och gick totalt upp i varv. Nåt bluesband på gång, Peppe?

Slut på musiken trodde man när Kalle Stinzing inhöstade slutapplåderna. Men inte: efter en kort paus hade trion Wolfblues intagit scenen: Wolfgang Bünz sång, gitarr plus (återigen) Kalle Ruuth sologitarr och Stefan Bellnäs kontrabas. Plus överraskande förstärkning ur publiken av de eminenta herrarna Bengt Bygren på piano och Grobban på handtrummor, fast trakterade med vispar & stockar. Kanske inte direkt de två flitigaste bluesjammarna i stan. Wolf tog direkt till den största rösten och bjöd på glödande versioner av Doors "Light My Fire", JJ Cales "The Breeze", en gungande studsande blues och till sist Don Nix eviga rykare "Going Down". Kalle R sken med några glimrande solon förstås. Och Bygren trivdes tydligt med läget och lirade flyhänt blues med en rykande cigg mitt i leendet, chorus efter chorus. Grobban svängde sanslöst på sitt mini-kit men lurade oss denna gång på det obligatoriska solot.

Wolfgang tackade för sig, men det var inte över än. Klart kändistungt i publiken och nu äntrade Kent Börjesson och Bengan Blomgren scenen. Mr Ruuth lämnade över sin Strata och slide till Bengan och greppade i stället 'smile'-banjon. Kent greppade Kalles Epiphone och mikrofonen och ljuv musik uppstod omedelbart. Inte helt överraskande blev det Stones, och "Dead Flowers" och "Sweet Virginia" har väl aldrig låtit så bra som den här kvällen med Kent (som gav ordet inlevelse ett ansikte) på grym sång, Bengan på coolt svidande, ylande slide och Bygren på grant melodiskt piano. Sen var det faktiskt slut - och man satt där med ett brett dumt lyckligt flin och tackade sin lyckliga stjärna att man varit där.

Christer (2005-04-11)
OBS! Inga fräscha foton från just denna kväll: Wolfblues och Kent&Bengan är bara några hopklippta bitar ur Vanjas förträffliga arkiv! Det här var f.ö. ingen kväll för att fundera över kameravinklar - det här var en kväll för att dricka öl!

Magi och trolleri
Att som extranummer ha akustisk sologitarr med Claptons ljuva Signe och med Hannas spröda sång i magiska Nature Boy på Louice en stökig lördagskväll är antingen genialiskt eller dumdristigt. Och visst var det genialiskt! Musiken fångade tveklöst publiken och gör den mållös. Fräckt!

Ahlin, Johansson, Tolf kör deltablues så det gnistrar och Dicks gitarrspel är ett trollspö som trollar fram drömbilder och känslor som dansar likt älvor på scenen. I Voodoo Chile blommar spelet ut i full frenesi och de tolv strängarna vibrerar av vällust.

Till detta Leifs ständigt utsökt själfulla lyriska munspel. Och så Hanna, denna sångfe som nu med självklar naturlig trygghet och pondus nyttjar hela sin röstkapacitet och trollbinder oss med inlevelse och skön frasering. När sen pappa Robert sitter in i Summertime med mollmunspel är det magi på hög nivå.
Stjärnorna må blekna på vårhimlen. För här gnistrar det bortom all konkurrens. Och himlen lyses upp på nytt.
Claes Adolfsson (2005-04-03)
Foto från tidigare spelning på Louice © Robert Tolf

NEROS BLUESBAND: fre 1/4 KoM musik & bar, Göteborg
Arvid Nero sång/gitarr/munspel, Simon Söfelde gitarr, Samuel Runsteen bas och Kalle Stenbäcken trummor

Det är vår och det är blues!

Våren står för friskhet, pånyttfödelse och för porlande flöde av liv. I detta är Neros Bluesband en brusande kraftfull bluesflod med mäktig livskraft.

Den talrika publiken på KoM denna vårkväll bjöds på makalöst trovärdig blues från detta unga band.

Det är genuin bluesfeeling, rakt och okomplicerat. Framfört med stor spelglädje och skicklighet. Äkta och själfullt. Och det svänger bra!

Vi njuter av läckra gitarrsolon från Simon Söfeldes mjuka runda ton i tex Every time och The thrill is gone. Och munspelet från Arvid Nero i tex Black Night är fräckt.

Men det är också Arvids moget inlevelsefulla sång som får en att lyssna extra noga. Här hör vi melankolisk livserfarenhet som från en 60åring! Grymt! Tex är sången i How long en riktig rysare.

Simon och Arvid kan känna sig trygga, uppbackade med ett så tvärsäkert och stabilt bas- och trumkomp. Kalle Stenbäcken lirar läckert sparsmakat och varierat och Samuel Runsteen bjuder dessutom på ett härligt solo i jazziga All blues som man hanterar med stor bravur.

Publiken är lyrisk och detta är så gott! Det är så mycket hjärta och så mycket kraft. Det ÄR blues. Vårbäcken må porla där ute. Den kommer att uppslukas. För Neros bluesflod går inte att stoppa.

You really got the blues boys!
Claes Adolfsson (2005-04-02)
Foto © Neros Bluesband

Du har säkert någon gång varit med om att ett gammalt gott par i din vänkrets separerat. Trist så klart. Men efter ett tag kanske det har satt sig, båda två har hittat nya partners och du har blivit riktigt god vän med båda två nykomlingarna. Så när allt är nedsummerat har du egentligen vunnit två nya vänner.

Utan att dra för stora paralleller kan jag som lyssnare känna detta när det gäller bandet Winter. Ur ett sprucket band föddes flera. Den fantasifulle gitarristen Hans Schakonat bröt upp från bandet våren 2004 efter många år. Idag kan man höra honom med bluesrocksoulgänget Knickedicks (på Jamesons 5/4!), med Pink Floydtributen Shine On och säkert en hel massa annat.

Och Winter då? Ja de hittade sin nye gitarrist i Håkan Svensson med meriter från Ulf Dageby, Stefan Andersson, Nationalteatern m.m. Gav nyss ut en ny CD och Göteborgsdebuterade igår med sin nya sättning. Och det är tydligt att detta är ett nytt Winter. Även om Anna-Lenas vackra cowboyboots fortfarande associerar till country är det verkligen ett ROCKband vi hör: röjigare och tyngre än förut. Håkan håller sig helt till elgitarrerna och visar ofta upp ett rått spel där både Neil Young och The Edge kan anas. Och även om han spelar grym slidegitarr är det inte längre så mycket blues i klangerna. Anna-Lena blandar och ger, sjunger glimrande sina egna sånger från alla tre plattorna men betonar förstås den senaste. Som heter "ten songs" och är BRA: den mest lättillgängliga, den mest rockiga & rol(l)iga hittills. Anna-Lena ler segervisst och kompar gärna på sin Telecaster. Johan & Abbe går som tåget och Jazzås publik är ljudligt med på noterna och jublar över Håkans under kvällen allt mer glödande och inspirerade gitarrsolon.

Så nånstans blir slutsummeringen 'fler bra band till folket'. Och Winter gör en i alla avseenden lyckad comeback - nu skulle jag dessutom vilja se dem på ett riktigt ROCKhak eller varför inte på några av sommarens ROCKfestivaler? Turn it up...
Christer (2005-03-27)

Ännu en bra kväll på Café Hängmattan, den här gången i den elektrifierade bluesens tecken. Andra gången jag ser Richards nya trio: På KoM härom sistens kändes det som om det aldrig lossnade riktigt för dem (men det var väl debut i bandet för Anton?) men den här gången faller allt på plats redan i andra låten, "Someday Someway". Imponerande spel från alla tre och ett helt annat flyt i musiken - och den sköna känslan har jag kvar hela kvällen. Ett stort extra plus för att musikerna fattat det här med dynamik - det har inte alla deras äldre kollegor.

Glädjande bredd på repertoaren: Peter Greens "Long Grey Mare" med tuff wahwahpedal. En grann Scott Hendersoninstrumental: en snabb komplex blues byggd ovanpå en flyhänt basfigur. En varierad "Little Wing". "Stop Messin' Round" (Peter Green igen) som stabilt rak och taktfast blues. "All Your Love" med ringande reverb, coola tempobyten och fräckt adderade toner. Och så ett av kvällens paradnummer: Doyle Bramhall II:s fräcka bluesrocker "Smokestack", swampig och tung, passar Richard perfekt både instrumentalt och vokalt.

Andra set inleder Richard med ett imponerande solonummer, en instrumental fingerpicker av texikanske supergitarristen Eric Johnson. Följt av en SRV-rökare och "Follow Your Heart" med ett blixtrande aggressivt gitarrsolo. Och så dyker klasskompisen Gunnar Jansson upp vid sångmikrofonen och levererar alldeles glimrande sång på "Diving Duck Blues", "Hoochie Coochie Man", "Blues Right Now" och den hejdlöst självsvängande "You Cannot Run Around". Det är ett tufft jobb att vara gitarrist / sångare / ledare för en muskulös trio och man känner starkt att Richard nu kan koppla av och helt fokusera på den älskade gitarren. I "Hoochie" speciellt bränner han iväg ett grymmesolo.

Så återtar Richard mikrofonen i en halsbrytande "Crossroads", i en egenhändigt skriven "I Got No Time" (låter som en juvel från USA-samlingen "Nuggets 1965 - 1968" - mera sånt!), en lång nyanserad "Texas Flood" och till slut en kioskvältande men dynamisk "Foxy Lady". Välförtjänt applådåska!
Christer (2005-03-24)
(Vanjas foto från en tidigare spelning)

SIMON SAYS

Suckande stryker jag återigen över ordet "sönderrepeterat" i anteckningsblocket och ersätter det med "sanslöst skoj". Att jag aldrig ska få använda det! Men "sanslöst skoj" stämmer bättre när en Simon i högform debuterar med sin nya (vågar man använda 70-talsordet) supergrupp. Ruggig kompetens och massor med spelglädje balanserar ut de få reptimmarna. Så missa dem inte den 22/3 på Jamesons!

Jag däremot missar förstås första set, men andra set radar upp tolvan "Have Mercy Baby", en långsam och lätt trevande "Hit The Highway", Tyrone Davis svettiga soulklassiker "Turning Back The Hands Of Time" förstås och så allsång på Skansen på temat "I Love You Any Old Way". Följt av en grym "24 Hour Blues" med ett bara så vackert Pilensolo som gärna kunde fått bli ännu längre. Och en dunderfinal med T-Birds "I Believe I'm in Love with You" med entusiastiskt munspelslir.

Simon hade rotat i goda vänners skivhyllor och lagt in ett par ovanliga låtar i repertoaren. Dels "Shine On Love" skriven av Mike Bloomfields sångare Roger Troy. Dels "Way Down Inside" av den engelske soulbluessångaren James Hunter (den killen var en hit i Åmål 2004). Lyckligt gungande "Shine On Love" var helt klart en av kvällens bästa låtar - Hunters låt var den allra första på andra set och skribenten var inte helt fokuserad men visst lät den lovande!

Ja, sen blev det jam med de enastående dubbelpianisterna Bernt & Alvar. Och så sjöng Martin Bällgren, och Lasse Malmsjö lirade piano, och Simon trummor och Pilen gitarr. Och så slog klockan 12 och vi förvandlades till pumpor. Och vaknade med huvudvärk.
Christer (2005-03-11)

Jag tycker redan den här caféscenen känns som ett fynd. Och jag är inte ensam: lokalen var fylld av publik när Dick Ahlin (gitarr), Leif Johansson (munspel) - båda från General Blues Band - och Hanna Tolf (sång) gick upp på scenen. Många bekanta bluesvänner kring borden förstås, och visst bjöds det på akustisk blues: Muddy Waters och Robert Johnson givetvis, men också sånger av nyare och rockigare ikoner som Stevie Ray Vaughan ("Pride And Joy" m.fl.) och Jimi Hendrix ("Voodoo Chile").

Ett annat fynd är såklart Hanna Tolf själv. Hon har utvecklats rent explosivt i sin sång under det senaste året, byter obehindrat mellan register, jobbar med dynamiken och ger äntligen full frihet åt den kraftfulla stämma man tidigare mest anat.

Dick - som man under åren varit van vid att höra som en elektrisk gitarrist med Buddy Guys gnista - har transmogrifierats (skulle Kalle & Hobbe ha sagt) till den komplette akustiske bluesmannen och jonglerar simultant med ackord, rytmer och melodier. Och Leif, munspelet tidvis lite tillbakadraget i mixen, broderar och fyller ut soundet och passar på att leende kåsera om bluesklassikernas ålder.

Men även om bluessånger som "Hard Times Killing Floor" och "God Don't Never Change" lyser i vinterkvällen så faller jag till slut tyngst för hennes tolkningar av 'American standards' som "Georgia On My Mind" och "Summertime" (där hon sjunger raderna "There’s a nothin’ can harm you / With daddy and mammy standin’ by" och visst är det sant: pappa Robert står t.o.m. på scen och dekorerar troget med munspelet). Och främst en absolut underbar "Autumn Leaves". Kanske en fingervisning om Hannas framtida bana inom musikens värld.
Christer (2005-03-10)
Affisch ovan: layout Sven Lorentzon. Foto Robert Tolf & Catharina Kisch

En leende Juan tar emot vid en skrivpulpet innanför dörren. Ingen ordinär söndagskväll på Jazzå, det är helt tydligt. Ett myller av folk, förväntan i luften. Svenne Z kompad av Bluebirds, vilket dream team. Blues i elitserien. Och förväntan uppfylls med råge.

Rutinerade Bluebirds rullar igång med "It Takes More" av Carlson/Dafgård, öppnar i 100 knyck direkt och Svenne Z i bockskägg och röd kostym avvaktar i köksregionerna under de första låtarna. Men snart går han värdigt in 'på scen' likt en tung soulhjälte. Vilket han är. Rösten imponerar som alltid, men det är de långsamma hjärtslitande soullåtarna han lyser allra starkast i.

Det blir två grymma set. Inte bara vokalt förstås, läckert spel också: Patrics Fender och Svens Gibson glänser. Mattis fingrar flyger över de svartvita och Magnus/Jim är rock steady. Magnus får vila i några låtar och Mikael Fahleryd (of Peps fame) tar över basen. Han är ju van att basa bakom Svenne. Det blir lite funkig blues, en superb Jimmy Dawkinslåt. Svenne på bästa humör, skrattar, berättar om låten. På slutet lirar han en massa munspel, det är han vass på också förstås.

Det är party party, Pia fyller år, får tomteblossdrink och har drinkparaplyer i håret. Så klart! En sån kväll är Jazzå en liten bit av himlen (som sagt).
Christer 2005-03-07
Vanjas bilder plockade från festivaler

En helt perfekt kombination av musikstilar och musiker måste jag egoistiskt säga, och det var omöjligt att inte gå dit, trots att det fanns mycket i roots- och bluesbagen som lockade mig denna kyliga lördag. Jag har nyss skrivit om båda banden så jag ska inte vara långrandig. Har hört båda flera gånger, känner mig rätt så inlyssnad på dem. Och kanske just därför fastnade jag denna gång för ett par låtar som stack ut lite extra:

Stefans känslosamma sång på ett Hank Williamsnummer i första set. Slut ögonen och du hör Hank och hans utdragna vokaler. Mästerligt, och jag är helt klart advokat för att duon ska släppa in fler låtar modell traditionell country och bluegrass i sin redan breda repertoar.
Och så fridstörarnas låt, också i första set, när Morten greppade en Telecaster och det blev gungande blå rock'n'roll med svajklanger som lät som samplade ur en Westernfilms soundtrack. Rootsrock-Americana, vad du vill. Helfräckt!

En mycket lyckad kväll i Göteborgs Bluesförenings regi. Användandet av två scener kan påminna om Henriksberg, men jag tycker Musikens Hus vinner på alla punkter. Caféscenen blir riktigt mysig en sån här kväll med noll distans mellan artist och publik. Varannan-onsdag-arrangemanget "Blues i Hängmattan" (entré 0:-) har fått en perfekt scen att husera på inser jag. Och stora scenen då? Tycker jag också är bra: man ser musikerna från golvets alla vinklar och vrår, danssugna kan skutta runt bäst de vill utan att upplevas som jobbiga - och det går att beställa en pilsner under pågående konsert utan att starta en smärre trängselkravall. Känns som om bluesföreningen hittat hem!
Tycker Christer (2005-03-06)
Vanjas bilder från Göteborg Blues Party

STENADE RULLARNA: tis 1/3 Jamesons, Göteborg
Kent Börjesson gitarr, sång, lagkapten, Magnus Hartelius gitarr, Kalle Stintzing keyboards, Stefan Bellnäs bas och Dan Johansson trummor.
Ut på snöiga Storgatan, upp på Avenyn och in på varma Jamesons. Och där möttes man av Jagger-Richards texter - som väl egentligen handlar om precis samma saker. Bellnäs diggar Bukowski till max, han håller nog med. I vilket fall som helst gjorde även Rullarna det mesta möjliga av materialet - som alltid. Bill Graham sa' en gång om Grateful Dead: "De är inte bara bäst på det de gör - de är också de enda som gör det de gör." Kan passa in här också. Visst finns det många 'Stonescoverband', men SR är inte 'just another cover band'. Keith Börjesson ÄR Stones. Och så har han rekryterat så grymt begåvad personal. Respekt.

Christer (2005-03-02)
Vanjas bild på Livet är från en spelning med Swing-Itch, bilden på Keith är från en spelning med Hard On Blues (ett gruppnamn av Bukowskis kaliber).

LETA LETA

Lätt och luftigt, gungande, inga stora åthävor. Mikael har ibland en cool Lyle Lovettkänsla i rösten. Mats, beväpnad med vackert blankröd Gibson SG och Voxstärkare, låter fingrarna dansa och glida längs gitarrhalsen. Mycket 'slurring' skulle Guitar Player skriva. Dan växlar mellan Hammond och Rhodesstuket: Händerna går som percussion. Sebastian & Jonas hänger ihop som ler & långhalm, ett radarpar av lyxmodell. Vilket trumsound! Alla utom Jonas körar. Och en sångbok med smak: "Everyday Is A Winding Road" (Sheryl Crow), "Into The Mystic" och "And It Stoned Me" (Van Morrison), "Why Don't You Try Me" (Ry Cooder), "Easy Money" och "Two Trains" (Lowell George/Little Feat), "Up On Cripple Creek", "The Weight" och "Rag Mama Rag" (The Band).

Mose Allisons "Parchman Farm" studsar fram som en countryrökare med Mats på flyhänt durigt solo. Och Roger Millers "Little Green Apples" blir till solig kalifornisk folkrock. Good time music, ja det var det faktiskt hela kvällen.
Christer (2005-02-28)
Som sagt, ett fint litet band med Knickedicken Dan Helgesen på virtuost keyboard - här avbildad av Vanja på Göteborg Blues Party 2004

Lite Folkets Hus-varning på lokalen minst sagt, men det är smarriga tacos på buffén och spänd förväntan i luften (klart bättre än tvärtom). Inte vilket gig som helst: nu ska en liveplatta spelas in! Och visst ser det aningen stelt ut på scenen när man sparkar igång "Yellow Moon". Men PPP har bra flyt, PP är strålande, och i höjd med Bygren och "Why Did You Do It" är det tjockt på dansgolvet och de blå och röda strålkastarna blänker i mässingsblåset. Gott med lite extra stratosfärtrumpet. The Rascals summer-of-love-hit "Groovin'" sitter som en smäck i PP:s granna version, Pilen spelar troget sitt fräcka wahwahsolo i "Move On Up" och när "Rock Steady" avslutar första halvlek är matchen redan avgjord. Dansgolvet kokar och PP är drottning och fyrar av bländande leenden åt alla håll och lovar att inte prata snusk för det är ungdomar närvarande. Schysst.

En stötig "Let Me Be Your Love Maker" drar igång andra halvlek och Pilen spelar giftigt nasal Tele. PP skönsjunger "Spotlight" bara sååå vackert: de grånade ungdomarna blundar och dansar tryckare. "It Should Have Been Me" smyger igång och så plötsligt bränner Pilen av ett långt grymmesolo med slide. Kan bli historiskt (1). Bygren bygger upp Sopranotemat med elak monolog och kompet svarar med beatet av en stångjärnshammare. Och så extranummer och vad vi alla hoppats på: Grobbans smått obligatoriska trumsolo. Kan bli historiskt (2). En läcker ballad som chill-out och det är slut. Perfekt ljudbild, svettigt lir, PP:s gyllene stämma och allt. PPP går vidare till final - teckna er redan NU för plattan.
Christer (2005-02-27)

THAT SPECIAL SAUCE: ons 23/2 kl. 20.00 Café Hängmattan, Musikens Hus, Göteborg

Kontraster och paradoxer
Den råa oborstade ytan mot ett mjukt varmt inre. Det ruffigt opolerade mot det sensuellt utmejslade. Den melankoliskt enkelt svarta musiken mot det nyansrika livet. Det enkla i det svåra. Det stora i det lilla. Paradoxalt. The sun is shining but its 20 below zero.

That Special Sauce inleder Göteborgs Bluesförenings onsdagsspelning på Café Hängmattan, en förövrigt perfekt bluesmiljö, varmt, obonat och vänligt. För That Special Sauce är paradoxer och kontraster inga problem. Musiken pendlar hur självklart som helst från Doors tidiga 70tals dramatiska rysare "Riders On The Storm" till t.ex. "Hey Bo Diddley". Från modern delta som i "Georgia Woman" till Elmore James "The Sun Is Shining". Allt görs med stor pondus och säkerhet. Det är tätt väl sammanhållet spel där det inte är nån som helst tvekan om känsla, äkthet, närvaro och ärlighet. Det blåser kallt ute denna kväll men härinne är det värme i Chicagosoundet.

Sven Lorentzon står för intensivt uttrycksfull sång, Bob Gilbert för komplett fantasifullt lite jazzinfluerat trumspel, Göran Larsson för behärskat känslosamt gitarrlir, Mats Elmroth för tryggt stadig bas att vila på och Anders Gröön levererar ett munspelssound med ren ljuv ton med med en ärgad taggig kontur. Snälla pojkar spelar rått. Ruffigt på ytan men med hela hjärtat med. Det funkar bra. Det funkar grymt bra!
Claes Adolfsson (2005-02-24)
foto © Annika Nyström

---

GOVERNOR DAVIS & HOOTER´S BLUES: tis 22/2 2005 på Jamesons, Göteborg - förstärkt med Bernt Andersson på keyboard.

Maury "Hooter" Saslaff, amerikansk basist numera bosatt i Norge, har specialiserat sig på att ta över sjungande bluesgitarrister från USA och sedan kompa dem på Skandinavienturnéer tillsammans med någon norsk trumslagare. Även om det inte precis är elitserien inom USAs bluesvärld som visas upp på detta sätt är det ändå klart hörvärda artister. Det ÄR kul att få se och höra bluesmusiker från 'over there' på Jamesons i Göteborg en kylig tisdagskväll.

Governor Davis, flitig bandledare från Indiana (varför envisades Hooter med att om och om igen säga att han kom från Chicago - låter det bättre i bluescirklar?), visade sig ha en imponerande kraftfull röst, ett glatt humör men ett mediokert gitarrspel. Men rösten är ändå alltid det viktigaste och kombinerat med guvernörens påfallande entusiasm och Bernt Anderssons absolut briljanta keyboardspel fick de två till en hel del stunder av grann blues. Sympatiskt nog fick Bernt generöst med utrymme - och han förvaltade det förstås väl.

Trumslagaren var tyvärr en riktig slammergubbe, och Hooter himself har jag alltid tyckt vara en hårdhänt herre som bullrar omåttligt. När Göran Svenningsson (minns Instigators) axlade Fenderbasen i ett par tre låtar lät det genast klart bättre. Han och Bernt gav många poäng till hemmalaget. Jag har förstått att de gånger framöver som Hooter uppträder med sina amerikaner på Jamesons så kommer Bernt alltid att vara med. Tack, Matteo!
Christer (2005-02-23)
Foto © Governor Davis

---

MANOLITO TRIO: tor 17/2 2005 Restaurang Linnés Kök & Bar, Göteborg.
Tobias Grim – gitarr, Marko Lahokari – kontrabas och Anders Johansson – trummor

Såg och hörde Tobias på gitarr och Anders på percussion med soulbandet Vibe på Jamesons för en månad sedan. Deras spel fastnade i skallen direkt så jag måste så klart kolla upp de här herrarna igen. Den här kvällen var det en helt annan bag: modern instrumental triojazz. Anders bakom ett regelrätt trumset den här gången, Tobias med en vacker sunburst Ibanez AS (tänk 335). Och så Marko förstås med kontrabas.

Eget material och andras: sista set var uteslutande Tobias egna låtar förstod jag. Hans favoriter är Pat Metheny och John Scofield - och då vet ni nog hur det lät. Melodisk och dynamisk gitarrjazz på hög nivå men (oftast) låg volym. Ibland med den klassiskt dova och träiga klangen i gitarrljudet, ibland med en rått elak Scofieldton efter ett pedaltramp. Tempo- och volymsvängningar med total kontroll. Och inte en massa träliga skalövningar ("kolla hur fort jag kan spela en katatonisk mixolydisk skala i C") utan melodier och harmoniska broderier där musiken fick andas. OK, mycket tjat om gitarristen: de andra två lirade glimrande också - med perfekt balans mellan instrumenten.

Jag har sagt det förr: ung jazz i Göteborg är alive and kicking. Jag säger bara Kallerdahl...
Christer (2005-02-18)
Foto © Chris Montgomery

---

MARCUS & STEFAN: sön 13/2 2005 Jazzå, Göteborg
Marcus Svensson, sångare och gitarrist. Blues med glimten i ögat - aldrig torrt akademisk. På den rosade plattan "Knuckleduster Blues" på Last Buzz hittar man också Marcus eget material inspirerat av människoöden i hans egen släkt. Bredvid honom Stefan Dafgård, tills förr ett år sedan sångare och munspelare i ett av mina absoluta favoritband i bluesgenren: The Instigators. Spelet kan börja.

Marcus tittar upp under kepsens skärm med skuggade ögon. Byter flinkt mellan gitarrer i plåt och trä. Spelar och gungar. Fötterna gör sin egen walking blues.
Stefan är lite mera av en cityslicker, en ung Charlie Musselwhite. Blundar, sjunger. Och trakterar inte bara munspel utan vispar också upp en storm på sitt tvättbräde.

De tittar på varandra, busar, flinar. Den ene drar ut på sitt solobreak: när ska JAG in igen undrar den andre? De har en bred repertoar: deltablues förvisso, Robert Johnson, Leadbelly, Lightning Hopkins - men också låtar av Lucinda Williams, Steve Earle ("kvällens första cowboylåt") och evige Hank Williams. En doowop-låt som i deras händer blivit en duo-låt. Och givetvis gör Stefan favoriten "My Love" med grym röst och grymt kromatiskt munspel. Passionerad blues.

Stefan sjunger i en sång om "... too much competition ...", för mycket konkurrens.
Nej mina herrar, det har ni definitivt inte. Ni är enastående.
Christer (2005-02-14)
Vanjas bild från en tidigare spelning på KoM

---

E.K. BLUESBAND: ons 9/2 2005 på KoM musik & bar, Göteborg
Roger Gunnarsson sång, munspel, gitarr, Hasse Blomkvist gitarr, Niklas Odén keyboard, Hannah Shermis bas, sång, Björn Peterssen trummor, sång

Radarparet Roger & Niklas har jag flera gånger hört lira mycket snyggt - och ofta bluesinfluerat - i de två fina grupperna Half A Grape (eget material av hög kvalitet) och Table Top Joe (Tom Waits sånger). Roger med inlevelsefylld röst och stor publikkontakt - men också med ett melodiskt gitarrspel med lågmält jazzbluesig touch. Niklas med ett briljant och klingande keyboardspel, också med jazzbroderier här och var. Tillsammans (och med sitt fina band - samma musiker i båda banden) skapar de ofta en coolt rökig 'late night'-stämning som tilltalar mina öron mycket.

Den här kvällen med annan laguppställning skulle allt gå i bluesens tecken - men så mycket coolt rökig jazzblues blev det inte trots det. Tyvärr spelade inte Roger så mycket gitarr, och repertoaren var mera mediumtempo standardblues. Paradnummer för Roger - när han hängde på sig Stratocastern - blev två Fleetwood Maclåtar med mycket Peter Green i fingrarna: "Out Of Reach" (främst) och "I Loved Another Woman". Vasst blått, rent och reverbklingande spel - och ovanpå det totalt övertygande sång.Oj oj oj.

Kvällens andra höjdpunkter stod basisten Hannah för när hon tog över mikrofonen: en bluesig "Why Don't You Do Right" (Lil Green) och jazzballaden "The Nearness Of You" (Hoagy Carmichael, kan höras med bl.a. Norah Jones). En superb röst - och jo: HÄR kom den rökiga 'late night'-stämningen in till slut! Också på grund av Niklas helt fenomenala pianospel och ett kort jazzigt break från Rogers gitarr.

En trevlig kväll, visst, men Göteborg är bräddfyllt av bluesband. Ska man höra Roger & Niklas komma till sin rätt på riktigt ska man nog helst sikta in sig på Half A Grape. Nästa spelning?
Och när/var kan man höra Hanna Shermis sjunga mera??
Christer (2005-02-10)

---

LIGHTNIN' MOE AND HIS PEACE DISTURBERS: lör 29/1 2005 på Folkets Hus, Skaftö
Morten Stenbaek sång/munspel/gitarr, Kasper ”Lefty” Vegeberg gitarr, Peter ”Planet” Dunvad bas, Tim ”Jumpfoot” Petersen trummor.

En helg på Skaftö i januari innebär försiktiga promenader över mörkblanka klippor vid havet, kalla vindar, rökig dimma - men också en speciell skönhet när solen bryter igenom med ett märkligt blekgult sken. För oss innebar det också blues av bästa märke - live i Folkets Hus! Vilket faktiskt INTE är unikt: Mångsysslaren Peter Jonsvik har axlat ansvaret för Folkets Hus på Skaftö och fixar till överraskande musikarrangemang: tidigare har göteborgarna Svartvitt varit där, nu danska Lightnin' Moe, och lördagen den 26/2 blir det sångaren och munspelaren Sam Myers från USA. Som ju brukar vara kompad av Anson Funderburghs band förvisso, men Sam är på promoturné för sin nya soloCD och har Pelle Lindberg & Bluesblasters bakom sig på spelningen. De här Folkets Husspelningarna är f.ö. ett samarbete med Bluesföreningen Ernst i Lysekil som arrangerar en Blues Cruise till varje spelning.

”Good old house rockin’ blues” och ”dance-hall blues-a-billy” levererade det här danska gänget med bravur. Ett grymt 50-talssväng och dansgolvet var knôkat. De har ju gjort imponerande spelningar på Göteborg Blues Party både 2003 och 2004 - ni vet hur det lät! - och höll om möjligt ännu högre klass den här kvällen. Full fart från första tonen och takten, två långa svettiga set och så extranummer. Hysteriska applåder och det var de värda. Peter Jonsvik, föreningen Ernst och Folkets Hus bussiga personal kan lugnt ta åt sig av de applåderna också.
Christer (2005-01-31)

---

THE STEW: tis 25/1 2005 Jamesons, Göteborg
Thomas Rundström gitarr och sång, Lella Gislén bas och sång, Mattias Wallin-Brandt klaviatur, munspel och sång, Jakob Herrman trummor och sång

En kul tisdagskväll - där som alla sådana kvällar bandets andra set var klart vassare än det första (synd det här med väckarklockor, det förhindrar så mycket!). Och ännu ett tisdagsband med variation i bagaget, delvis tack vare att alla medlemmarna i The Stew turas om att agera leadsångare. Lellas ljusa stämma tog exempelvis hand om "Take Out Some Insurance" (dekorerad med härligt forsande och kvillrande keyboard!) och en påfallande fin låt av kanadensiskan Sue Foley. En mångsidig artist som Lella passade på att dra en lans för!

Mattias bakom keyboardet sjöng och munspelade i sin tur på klassikerna "Good Morning Little Schoolgirl" och "My Babe" med röst, spelstil (och bandsound) som fick mig att tänka tillbaka till engelsk 60-talsblues. Drivande trummisen Jakob med souligare röst gjorde "Little Wing", "Phone Booth" och "24 Hour Blues" (flott orgel där, ja!) . Och Thomas gitarrist förvaltade bl.a. "Mary Had A Little Lamb" och "Homework". Dessutom fick vi två övertygande spelade - men inbördes helt olika - instrumentaler: Allman Bros dynamiska "In Memory Of Elizabeth Reed" med en massa snygg gitarr och den melodiskt gungande jazzstandarden "Blue Monk" med läckra Hammondklanger.

Trots långa låtar slapp vi plågsamma gitarrexcesser: Thomas spelade ständigt lika strukturerat och melodiskt på sin Stratocaster. Dessutom upptog Mattias mästerliga keyboardspel en hel del välförtjänt soloutrymme. Helt klart ett mycket sympatiskt gäng, The Stew - och det är skönt med ett band som har så smittande kul på scen! Men avsaknaden av en tydlig frontfigur i bandet - typiskt för ett band med flera sångare - kan nog i vissa situationer bli till en nackdel. Både med tanke på bandets profilering och på publikkontakten. Men visst är det bra med variation. Varför kan man inte både få ha kakan och äta den?
Christer (2005-01-27)
Bilden ovan från bandets spelning på Musikens Hus 2005-01-05

---

VIBE: tis 18/1 2005 på Jamesons, Göteborg
Främre raden på knä fr.v. Pelle Eriksson (piano, sedd & hörd med Lady Michelle!) och Tobias Grim (gitarr). Bakre raden fr.v. Anders Johansson (percussion & kör), Lenita Andersson (sång), Johan Jansson (trummor), Frida Käll (sång) och Johan Bergström (bas).

Kul med den musikaliska bredd som tisdagskvällarna på Jamesons har. Det här unga gänget visade sig lira soul & funk, gammalt & nytt, rytmiskt & elegant. Lite Los Angelesglassigt, ibland lite väl tillbakahållet och försiktigt - men vänta bara! Påminde i stuket om gruppen Soulside (Andreas Gidlund, Josef Kallerdahl m.fl.) som tidigare spelat på Rest. Solsidan. Snygg sång, pulserande elbas. Inte så många låtar jag kunde titeln på, men jag noterade i alla fall att de hade den goda smaken att tolka "Midnight At The Oasis" som jag minns från en gammal single med Maria Muldaur. Där var det Amos Garretts Telecastersolo som stack ut - den här kvällen blev det Tobias Grims spel på just en Telecastergitarr som gjorde djupast intryck på mig.

Beväpnad med en Telecaster med humbucker, en Musicman combostärkare och några pedaler jobbade han med ett intensivt drivande soulkomp - eller solade plötsligt med ett Lee Ritenourliknande pärlband av toner. Eller kanske dekorerade med ett wahwahrockigt break (ack denna underbara pedal!). Har förstått att mångsidige Tobias kan ses & höras med två ytterligare band: Manolito Trio ('fusionjazz' tror jag) och åttamannabandet Great Googly Moogly som koncentrerar sig på Frank Zappas kompositioner. Hmmm, bör kollas upp!
Christer (2005-01-19)

---

THE STEW: ons 5/1 Musikens Hus, Göteborg
Göteborgs Bluesförening arrangerade
Thomas Rundström - Gitarr & Sång, Lella Gislén - Bass & Sång, Mattias Wallin-Brandt - Klaviatur, Munspel & Sång och Jakob Herrman - Trummor & Sång.

Om den ädla konsten att se framåt i backspegeln

Café Hängmattan förvandlas till äkta blueshak; det är varmt, svettigt, tätt och sinnligt. Medans Svartvitt bränner av nyårets sista soulraketer doftar det Allman Brothers med en touch Iron Butterfly från The Stew som bjuder oss allt från en rökigt sann Born in Chicago till en tungt glödande Pride and joy.

Göteborgs Bluesförening inleder året med lätt nostalgitripp med framåtanda. Och The Stew har ett genuint troget 70talssound klätt i 2005 års alldeles nyinköpta kostym: galant, snitsigt och välskräddat.

I detta tight samspelta band samsas intensiva gitarrsolon med tungt feta hammondturer och det känns som om 70talet förvaltas tryggt och säkert. Till många i publikens stora lättnad. För 70talet var ändå det bästa som hänt mänskligheten…. Åtminstone hittills.

Det är tillbakablick men med blicken stadigt fäst framåt. Det är gott att höra!

Den egenkomponerade starka balladen Forever yours kontrasterar smakfullt mot den annars härligt tunga bluesrockiga ljudbilden och de bluesfuktade fönsterrutorna blir allt immigare och röken tätnar när the Stew skapar skön jamfeeling med alltid pålitliga Hanna Tolf, Dick Ahlin och läckert munspelande Örjan Hansson.

Bluesåret 2005 börjar bra. The Stew tar avstamp med fötterna i bluesmyllan, siktet inställt mot framtiden och spelar med komplett intensiv närvaro. 70 talet var då, framtiden är sen. Men The Stew är här och nu och det är vad som räknas och man klarar till synes enkelt att se framåt i backspegeln.

Claes Adolfsson (2005-01-06)
Foto © The Stew

---

THE KNICKEDICKS: sön 2/1 2005 Jazzå, Göteborg
Hans Schakonat sång, gitarr, munspel, dragspel, Magnus Nilsson Falkenberg Sweden (MNFS) gitarr, Dan Helgesen keyboards, Henrik Ohlin sång, bas och Tony Jonsson trummor.

'Variation En Hederssak' skulle det kunna stå på Knickedickernas visitkort om de nu har något. Den här kvällen var deras bag fantasifullare än någonsin. Klassiker som nästan stillastående "Samma lea, samma snea gamla blues": lekfull och ändå med fullständig auktoritet i sina feta Hammond- och gitarrsolon. Bluesröjarna "Done Gone Blue" försett med vilt & galet dragspelssolo och "Hearts Of Stone" (båda Los Lobos), perfekt blå gitarrock av bästa Knickedicksmärke. Machorockaren "Freewheeler" (Nazareth nån gång på sjuttiotalet?) där MNFS stampade styggt på wahwahpedalen. Henriks två paradnummer vid mikrofonen, "Have A Little Faith In Me" (John Hiatt) och "Knockin' On Heavens Door" (Bob Dylan) som fick änglarna att gå genom rummet.

Och så några nyheter som representerade nya sidor hos Knickedickerna: närmast akustiska "Hallelujah (Leonard Cohen) och "Lonelier Than This" (Steve Earle) med Henrik på ljuvlig sång. Och fräsande elektriska gitarrinstrumentalen "'Cause We Ended As Lovers" (Stevie Wonder) mästerligt spelad av Hans i Jeff Becks anda. Ujujuj. Grymmekväll - och en extra guldstjärna för Dans Hammondspel. Happy Birthday, f'resten! (Jo - och ta gärna "Hush" också nästa gång!)

Christer (2005-01-04)

---