[2012-07-12]
... högst subjektivt om musiken på Göteborg Blues Party 2012
Samtliga bilder tagna av Vanja

Pre-Bluesparty på S/S Marieholm torsdag 28 juni ...

... blev en drömstart för Partyt. Lowboy (duon Stefan Dafgård sång/ munspel & Martin Abrahamsson sång/ gitarr) gav oss solid akustisk blues & rootsmusik med tonvikten på deltablues. Suverän workingman's blues som griper tag. Jag skrev detaljerat om deras gig nyligen på Dirty Records och den glada rapporten har fortfarande full täckning, så jag ska inte ta upp mera utrymme här.

Så småningom blev det gäster också: Stefan steg av scenen och Martin fick sällskap av tvenne uppspelta herrar från Trickbag: Tommy Moberg sång/ trumma och Joakim Barcheus munspel. Varefter man vände på kuttingen och Stefan Dafgård och Göran Svenningsson (sång/ gitarr), Stefans tidigare kollega i The Instigators, delade på utrymmet. Två mycket underhållande kombinationer - kanske något att upprepa?

Kokomo Kings är en helt ny kvartett med Samuel Andersson a.k.a. Harmonica Sam sång och munspel, Ronni Busack-Boysen gitarr, Magnus Lanshammar bas och gitarr och Daniel Winerö trummor. Som de själva definierar ungefär så här: "Tag en stor spann med opolerad Mississippi juke joint boogie och blanda det med en annan spann med laid back down home blues. Tillsätt en tekopp swamp pop, en matsked hillbilly och ett pund profan extatisk gospel och du har Kokomo Kings". Stämmer på öret. Mycket eget material också. Och det är fyra glimrande musiker som är kockar till den här soppan. Måste faktiskt nämna danske Ronni lite extra: en sportkommentator m/ä hade kallat honom för en gudabenådad lirare. Och haft rätt. Snille, smak & sparsamhet. Något jag fick perspektiv på nästa partydag.

Honeyboy Slim & The Bad Habits är ytterligare en ny kvartett: Jacob Steinwall gitarr/ sång, Josef Steinwall gitarr/ sång, Sven Andersson bas, Linus “Honeyboy Slim” Sollin trummor. Jacob & Sven från Jacob & The Jackals, Josef & Linus från Five Finger Discount. Som öppnar med en massiv rock'n'rolldänga följd av Bo Diddleys "Road Runner" och Lazy Lesters "I'm A Lover Not A Fighter". Därefter "It Should've Been Me" som Jacob introducerar med "... för en gångs skull en lugn låt". Ribban är lagd.

Fredagens konferencier Stefan Dafgård kallas upp under applåder och gästar med sitt munspel på två låtar. Tvåan blir Lester Davenports "King Of The Jungle" som Josef sjunger kungligt bra. Bandets extranummer blir "I Got A Woman" i hysteriskt tempo. Puuh! Honeyboy Slim & The Bad Habits har anlänt och här tas inga fångar. Ingen är rädd för distorsion, feedback och surrande lösa strängar: det här är blues levererad med glad garagerocksattityd. [Kolla in samlingsplattan Nuggets: Original Artyfacts From The First Psychedelic Era 1965-1968 om du diggade det här gänget!]

Erja Lyytinen är tyvärr inte min bag, sorry. Det handlar bara om tycke och smak. Erja jobbar hårt, hon kan onekligen spela och sjunga, hon har utlevelse på scen, hon verkar vara en mycket sympatisk person, hon har massor av fans, allihop blir glada. Kanon! Plus att bluesscenen verkligen behöver fler kvinnor. Men ändå: Hon och hennes musik berör inte mig. Och märkligt vore det om man föll för allt på en musikfestival. Dags för en pilsner, och så vidare till Vidar: en märklig herre.

Vidar Busk & His Bubble of Trouble följde alltså på Erja. Och gjorde bl.a. klassikern "The Things I Used To Do" med textraderna "The things that I used to do / Lord I won't do no more". Så sant som det är sagt. Vidar byter ständigt musikgenre (plus frisyr och garderob): jag har omväxlande sett honom på scen i rollen som Stevie Ray Vaughan, Jeff Beck (två grymt bra gig) och Flummegitarrist. Den här gången skulle det vara någon slags rockabillytribut.

Vidar är en fenomenal gitarrist, det handlar inte om det, men jag begriper inte hur han tänker. Efter tre långa massiva låtar till bredden fyllda av - ja, gitarrmangel - är jag inte alls Stompin' My Feet With Joy utan backar långt, trots den gitarrnörd jag är. När han så småningom byter från Gretsch till Telecaster tycker jag att det lyfter betydligt: soundet blir glesare, luftigare och här och var influerat av mästergitarristen Les Paul. Sa jag märklig herre?

B.B. & The Blues Shacks från Tyskland är välbekanta och etablerade Göteborg Blues Partyfavoriter med rötterna i jump, swing och Chicagoblues från 40- och 50-talet. Den här gången fixade de även till ett snyggt doowopnummer. Proffsiga och rutinerade underhållare med mycket gitarrgodis, om än smått pratiga här och var. Redaktör'n började titta lite på klockan.

Lördag 30 juni

Det blev handgemäng innebar Christoffer Johansson sång/ gitarr, Bror Gunnar Jansson sång/ gitarr ('på flanken'), Elin Engberg sång/ kontrabas och Emanuel Svensson trummor. Som presenterade en fascinerande mix av musik: egen och andras. Exempelvis en ödsligt suggestiv Blind Willie Johnson komplett med intensiv sång, bassolo och stämningsskapande klanger. Följd av Carter Familys "Hello Stranger" med Elin på sång: lite Pilgrim-vibbar. Tvärt kanalbyte!

Mäktigast i mina öron blev låten "Boogaloo", skriven och sjungen av Gunnar. Startade som sydstatsrock med en krydda av Ventures "Ghost Riders in the Sky". Och fortsatte med doriska skalor, visslingar och stämningar av Tom Waits. Wow! Full poäng för originalitet OCH kvalitet! Ett band att bevaka.

Tim Lothar, en gentleman från Danmark, gör det bästa set jag hört honom göra. Som alltid beväpnad med kraftfull röst, akustisk gitarr och stampplatta. Han spelar sin blues med hela kroppen. Inleder med en lång, intensiv "King's Harbour" följd av "Father Told Me" från den kommande plattan (september). Plus "25 Places" om att ofta byta bostad och adress. Och en låt om en kvinna som mitt i natten dansar på bluesklubben Mojo i Köpenhamn. Ensam och berusad. Men hon har nog många Facebookvänner. Tim gör en rad lysande egna låtar, men avslutar med en otroligt inlevelsefull "You Gotta Move". Enorma applåder.

Rita Engedalen & Backbone från Norge vann European Blues Challenge i Berlin i mars i år. Rita har en bra pipa, men bandets sound gav inte Redaktör'n så mycket blueskänsla: tankarna gick snarare till Rolling Stones med en gnutta Hendrix inbakad. Gjorde bl.a. "Shake A Hand" och en behagligt gles slowblues. Sedan bjöds Vidar Busk upp på scen och stannade resten av gigget tror jag: långa boogies och en rock'n'rollig "Let's Have A Party". Men här tog Redaktör'n matpaus och tvingades släppa blocket p.g.a. kladdiga fingrar.

Tehler Blues Band radade upp Richard Tehler gitarr, Al Tehler piano, Martin Bällgren sång, Stefan Bellnäs bas (vik), Tomas "Tolson" Olsson trummor (vik). Och gjorde en imponerande spelning trots att Martin tyvärr brottades med stämbandsproblem. En Richard i högform excellerade i personliga fraser och vändningar i "Take Out Some Insurance", "Who's Been Talking", "If You Be My Baby" med Peter Green-ton i gitarren, "12 Bar Blues", "Fool No More" (med fin soulig sång från Martin) osv. Sympatiskt nog kallades Henrik 'Pilen' Pilquist upp på scen som gäst på gitarr och radarparet Richard & Pilen kunde sträcka ut på både "Flip Flop And Fly" (fräckt piano från Al!) och "I'm Ready". Som konferenciern Bertil Löfdahl sa: man behöver inte gå till utlandet för att hämta bra gitarrister. Så sant.

Här blev det dags för välförtjänt avtackning av Örjan Hansson: en hårt arbetande styrelsemedlem i Göteborgs Bluesförening som haft en ansvarsfull roll när det gällt att genomföra den 10 år långa raden av festivaler.

Clas Yngström & Big Tex Three är en mix av grupperna Sky High och gamla Chicago Express. Clas Yngström på gitarr och sång, Stoffe ”Big Tex” Sundlöf på trummor, Berra Pettersson på bas och så Janne Paltman på piano och hammondorgel. För kvällen förstärkta med en annan Bluespartyfavorit: Sven Zetterberg på sång, gitarr och munspel. Sven och Clas turas om att fronta: Sven kör bl.a. "I Don't Want No Woman", "Pouring Water On A Drowning Man" och sin egna "Further Information". Clas väljer flera Bob Dylannummer: "You Wanna Ramble" (OK, det ÄR en Junior Parkerkomposition), "Beyond Here Lies Nothing" och "Slow Train Running". Solida herrar som kan sina saker, men inte den mest glödande spelning jag sett.

Cadillac Kings från England avslutar Bluespartyt. Ett band som Redaktör'n tidigare bara hört på platta. Rutinerade bluesentertainers som ibland kan låta lite som Little Charlie & The Nightcats. Exempelvis i "Sick 'n' Tired". Likt Tehlers band gör de Jimmy Reeds "Take Out Some Insurance" (så blir det på festivaler). Ett annorlunda låtval är däremot "Money (That's What I Want)", bl.a. inspelad av The Beatles, som Cadillac Kings tillägnar "våra vänner i Grekland".

Tapto! En lyckad festival - igen. Tio år på rad, det är värt ytterligare en rejäl applåd riktad till Göteborgs Bluesförening. Och Redaktör'n tyckte att Packhuskajen fungerade alldeles förnämligt som festivalscen. Repris 2013? Vi håller tummarna. (Ständigt dessa tummar.)

Ytterligare bilder (Kokomo Kings och Tehler Blues Band) plus fler rader om Göteborg Blues Party finns på Redaktör'ns förra "Tänker Till".
Några andra bilder har redan hamnat i Vanjas album "Veckans Visuella".
Dessutom kommer vi som vanligt att pyssla ihop ett gediget fotoalbum om Bluespartyt 2012.