Dylan
LeBlanc & The Steel Vaqueros.
Samtliga bilder © Redaktör'n förutom
de med Jesper Lindell © Redaktörskan |
[2024-08-21]
 ...
på sitt besök på Rootsy Summer Fest 24
@ Hwitan, Falkenberg lördag 17/8
|
Redaktör'n
hade bara varit på Rootsys arrangemang på
Hwitan en gång tidigare, 2014-07-01.
En minnesvärd kväll med - för oss två
- singer/ songwriter Jason Isbell från
Muscle Shoalsscenen som det främsta dragplåstret.
Den här gången var det Dylan LeBlanc
från samma scen som drog. Tioårsjubileum alltså!
Lördagsbiljetter inhandlades, stuga bokades av Pilen
& Tess (bästa tänkbara ressällskap)
och "The Train Kept A-Rollin'", fast vi rullade
i en grå VW Golf. Stugan visade sig vara superb,
vädergudarna ytterst nådiga och snart stod
vi framför scenen med lokal korv & blåbärsketchup
innanför västen. I lagom tid för lördagens
tredje akt i ordningen, The Hanging Stars
från Storbritannien. |
|
• The
Hanging Stars presenteras så här
av Rootsy: "The Hanging Stars rör sig i ett
musikaliskt landskap av tidig folkpop a la The Byrds med
stänk av country, psykedelika och skön stämsång."
"Ett kosmiskt country folk band med andra ord. En
blandning av pastoral engelsk folkmusik och americana."
Cosmic
country, jo jag tackar, fina grejer!
Redaktör'n som är svag för 60-talsscenen
i San Francisco (det är sen gammalt) tycker sej höra
fragment av såväl Moby Grape som Grateful Dead.
Och det är tungt beröm i hans bok! Vacker stämsång
varvad med långa grooviga instrumentala passager,
och se, där kom en klassisk snakecharmerskala! Skönt
flum, me like! Ett band att kolla upp närmare! Kuriosa:
Richard Olson heter sångaren/ låtskrivaren/
gitarristen (vit skjorta ovan) och jodå, han är
svensk. Uppvuxen i Lund. En Lundapåg! |
 • Katie
Pruitt var nästa akt, men hon kom
gravt i kläm. Vår glada kvartett valde att
hänga med herrskapet Schakonat, Hans & Lotta,
på deras fabulösa balkong runt hörnet.
OBS att Katie lät väldigt bra, även på
visst avstånd. Och det var skönt att vila festivalfötterna..
Hans Schakonat är förstås
en gammal bekant för bloggens läsare: Ursprunglig
gitarrist i Winter, sedemera drivande gitarrist i band
som The Knickedicks och T.H.U.M.B.E, Pink Floydtributen
Shine On, det egna bluesbandet osv. |
• Dylan
LeBlanc har
under åren dykt upp i Göteborg såväl
solo som med olika musikerkombinationer bakom sej. Det
band som kallas Dylan LeBlanc & The Steel
Vaqueros såg/hörde Redaktör'n
på Pustervik 2023-12-09.
En turné baserad på det färska albumet
"Coyote". Och en alldeles otroligt bra konsert.
 Och
även denna gång gjorde bandet en suverän
spelning. Dylan i centrum förstås
på hjärtslitande sång och fenomenal gitarr.
Clay Houle från Atlanta GA glänste
på sin Gibson SG, en grym gitarrist som väl
matchar Dylan. Ian Klin, också
från Atlanta, flummade skönt
på rött Nordklaviatur.
Houle och Klin var med 2023 på Pustervik. Dylans
pappa James LeBlanc var inte med på bas/kör
under denna turnén, stannade hemma av familjeskäl.
I stället basade en ung Nashvillemusiker vid namn
Zack Lamb. Och ny på trummor var
Jeremy Hayes. Ett sanslöst
bra band, 'nuff said.
En i huvudsak elektrisk konsert, tror att Dylan hängde
på sej en akustisk gitarr (en enormt välklingande
Fender) i endast två nummer: "Coyote"
(ett underbart STUDIOklipp
med låten här) plus ytterligare ett. Leif
Wivatt har ett par fina videofilmer på sin Facebooksida.
Annars var Dylan elektrifierad, först med en blanksvart
Duesenberg Fullerton (t.h.), sedan en lika svart Gibson
335 (foto överst).
Den överlycklige Redaktör'n citerar helt fräckt
sej själv och skriver som sist: "Detta var en
fenomenal konsert. Så fenomenal att Redaktör'n
inte skrev ned någonting. Inte läppjade på
en endaste öl. Bara njöt av musiken, sög
i sig soundet. Dylans känslosamma ljusa stämma.
Melodierna, sjoken av svävande klaviaturklanger,
de båda gitarrernas slingrande, klättrande,
tråcklande figurer." Amen.
Man snackar ofta om radarpar: Dylan och Clay Houle är
ett sådant. Gitarrerna glider helt sömlöst
in i varandra. Clay är dubbelarbetande: Redaktör'n
tror att han fortfarande är sologitarrist i The
Artisanals, ett förnämligt band från
Atlanta GA som Redaktör'n tycker låter behagligt
mycket Tom Petty. Kolla!
[Shout-out to James
LeBlanc! Thanks again for
musicians info!] |
 • Emily
Nenni kompades
denna kväll av Teddy and the Rough Riders.
Ett band vars eget inledande set vi missade p.g.a. stugans
incheckningstider. No hard feelings. Emily beskrevs av
Rootsy bl.a. med "Hennes sound är djupt rotat
i klassisk honky-tonk country kryddad med soul och rock
‘n’ roll." Och visst var det vibbar av
barband över hela gigget, det där gänget
man hör när man slinker in på typ Red's
Place under en resa over there.
Bra röst, charm och något av en Linda Ronstadt
look-alike (tyckte även Wivatt), så vad kunde
gå fel? Tyvärr kändes det inte som om
TRR var det idealiska kompbandet. "Det gifte sej
inte" som kockar brukar säga.
Eller var vi bara bortskämda av Dylans konsert? Den
var helt klart svår att följa. Emily avslutade
i alla fall gigget med Terry Allens "Amarillo Highway",
guldstjärna för det. Hör gärna Emily
igen, och TRR också! |
|
• Jesper
Lindell & The Brunnsvik Sounds med Brunnsvik Horns
Före
bandets intåg höll Björn Pettersson, Rootsys
livemusikboss, ett känslosamt tal. Prisade rättvist
Håkan Olsson, den Store Hövdingen för
Rootsy. Utlovade fortsatta festivaler, och att Jespers
band skulle närvara på samtliga! Stort jubel
i publikum så klart.
Så äntrade Jespers månghövdade band
scenen. Och visst är de bra, mycket bra. Duktiga,
jobbar hårt. Starka låtar. Och det låter
väldigt amerikanskt, även om det är originalmaterial:
det låter The Band, en liten bit Tom Waits, en gnutta
Bruce. Plus en massa Van Morrison (irländare, vi
vet). Proffsig blåssektion, ojojoj. ("Markus
Ahlberg på trombon", viskar Pilen.
"Han lirade ju med oss i Patricia Page & The
Prophets".) Och Jimmy Reimers är
fräck på Telecaster OCH fiol!
 Jesper
himself låter också amerikansk vokalt, dialektalt.
Har en fin pipa, satsar hårt. Påminner i sättet
att sjunga om Gumbos Micke Westman tänker Redaktör'n
tyst - och i nästa ögonblick muttrar tankeläsande
Hustrun "Jag tycker Westman är roligare".
Det tycker faktiskt Redaktör'n också. Men allt
handlar om tycke och smak och Red. förstår
mycket väl all uppmärksamhet kring Jesper.
Björn nämnde att Jespers band ska turnera i
USA. Absolut välförtjänt. Faran är
kanske att de kan vara alltför amerikanska, att det
blir 'kol till Newcastle' av det hela. Konkurrensen är
stenhård därborta (kom just att tänka
på gigget med Nathaniel Rateliff & The Night
Sweats på Pustervik, ett band som närmast välte
lokalen.) Det är bara att hålla tummarna för
Jesper & Co.
Summa summarum
Redaktör'n besökte festivalen p.g.a. Dylan och
hans band och var följaktligen supernöjd med
dagen. Allt annat var bara bonus. Rootsygänget ska
ha ett helt hav av eloger för sitt arbete med festivaler,
turnéer och konserter. Stora och varma applåder.
Och Hwitan plus 'marknadsgatan' (food trucks utan hjul)
gav en perfekt inramning. Tänk er en sådan
rootsmusikfestival i Göteborg. Då hade det
nog blivit alla dagarna för Red.
En festival är alltid en slags firmafest för
livemusikdiggare. Mycket tjingsande, mycket ryggdunk och
kram, många "Läget?". I det vackra
folkets vimmel uppstod värmande möten med guitarslingers
som Hans Schakonat och PO Svensson, skribenter/journalister
som Leif Wivatt, diggare som Göran Hällerstål
och Gittan Hedin. Väl mött! Och Woody Westgeneralen
Kim sågs lyssna uppmärksamt. En annan man att
applådera. We'll be back! |
|
