• Det var ju mer eller mindre Paul Butterfields bluesband.
Visst, ett j-a drag, och man förstår att folk blev chockade. Egentligen körde han väl bara tre eller fyra låtar. Pete Seeger försökte hugga av sladden – sägs det. Han finns ju med i programmet, säger att han blev så chockad för att det blev så högt. ”Jag skulle velat stängt av”. Sen blev ju Dylan kallad förrädare. ”Positively 4th Street” är ju en hämnd på hans kritiker.

Bob Dylan är absolut en stor favorit. Sen gillade jag Donovan mycket. Det är roligt att se "Don't Look Back" för precis när Dylan kom på turné till England ’65 så har Donovan slagit igenom och han undrar vem är den här Donovan? Han ser honom på omslag och grejer. Sen på nån fest så träffas de och då ska Donovan köra en låt och då är ju Donovan fortfarande ’ny’. Han gör en låt som är helt OK men inte … han blommade ut senare på ett annat sätt. Han gjorde sin låt, ”To Sing For You”, och undrade sen om Dylan inte ville göra “It’s All Over Now Baby Blue.” Donovan hade redan då en bättre teknik och sjöng mer rent än vad Dylan gjorde. Och när Dylan tar över så är det falsk gitarr – men sången, texten – man förstår att Dylan var långt före. Men senare tyckte jag att Donovan gjorde jättebra ifrån sej, hittade mer sin egen grej.

 • Han lirade t.o.m. med Jeff Beck!
Ja, ”Barabajagal”. Det var ju Mickie Most som tyckte att för många av Donovans låtar var för vackra. Och Donovan och Beck var på samma bolag, så man kunde ta in Jeff Beck. En jättebra singel. Donovan är ju väldigt bra, han är mer poetisk … Dylan är ju arg, väldigt mycket. ”Like A Rolling Stone” är ju en enorm attack mot den där stackars tjejen den handlar om.

 • Jag tänker på videon där Dylan står och kastar papperna
”Subterranean Homesick Blues”. Det är en klassiker. ”Don’t Look Back” börjar ju med den. Och så står Allen Ginsberg i bakgrunden också. En koppling till beatpoeterna som Dylan var inspirerad av.

När jag såg Dylan ’78 hade han ju varit borta flera år. Inte som nu när han är här en gång om året. Så det var ju väldigt stort.

 • The Never Ending Tour idag
Javisst! Klas Östergren skriver ju om '78 i sin bok ”Gentlemen”. Och jag kommer ihåg när han spelade, ofta omarrangerade låtar, så var det ett mittenparti då han körde akustiskt. Tog på sej sina svarta solglasögon och körde ”Gates of Eden”. Och hela publiken ... det var därför man var där! Även Dylan, än idag, bygger ju sin repertoar på ’65-’66. Han gjorde jättemycket bra innan, också efter, men det är nåt speciellt där.

Så Dylan finns ju med. Jag har inte skrivit så jättemycket om honom, för att det är lite svårt att skriva om honom. ’Han föddes då …’ det kan alla, liksom. Jag tycker det är fascinerande i hans ”It’s Alright, Ma”, som jag tycker är en av hans bästa låtar, att han sjunger ”Om jag skulle tala om mina inre tankar så skulle de hänga mej”. Vad är det för inre tankar han har som skulle vara så farliga? Och när man läser den första delen av hans biografi, vad skriver han då? Jo att ”Mr. Tambourine Man” med Byrds blev etta på listan! (skratt) Som om han inte har något speciellt att säga, ’jag är bara en musiker som alla andra’. Men alla vill ju tro att det var något annat. Han sa ju själv en gång att jag vill bli den nye Elvis, inte Jesus. Jag förstår att han blivit så skygg, för alla skulle ju ha svaret. Hans texter är ju så citatvänliga: jag kan förstå att det väckte mycket.

Det finns ju associationer som man kanske inte tänker på. "They're selling postcards of the hanging" i ”Desolation Row”, det är ju en koppling till de där lynchningarna som var på 30-talet, de i ”Strange Fruit som Billie Holiday sjunger om. Man gjorde faktiskt vykort. Precis som Jim Morrison så har ju Dylan mycket intellektuella kopplingar. Han låtsade att han var nån luffare, men han hade gått på universitet. Imagen var att han luffat runt som Woody Guthrie.

Som med Bob Dylan i ”Don’t Look Back”, det finns med där hela tiden. Det är också intressant att jämföra: det visste man inte då men nu vet man vilka som var McCartneys och vilka som var Lennons. Även om de samarbetade. Ofta är det ju den som sjunger. Och lyssnar man på McCartney så låter det som om han har en melodi och sedan tar han ut ackorden. Han har ett större omfång i sina melodier. Medan Lennon skulle jag tro gjorde tvärt om, spelade ackordgrejer och så sjöng han till det. Han sång går ofta i en snävare, mera entonig ram. Båda lika bra – men olika sätt att skriva. Ofta gjorde de hopp som en skolad musiker inte skulle ha gjort. Man frågade Lennon en gång om skillnaden mellan att skriva låtar på gitarr och på piano, och han sa: ’På gitarr vet jag vad ackorden heter”. Och det är samma gubbe som skrivit ”Strawberry Fields” (skratt)!

 • Tillbaka till Facebookgruppen, vad ska vi mera ta upp?
Jag kan ju berätta hur det går till, det är det många som undrat. Jag brukar titta i mina gamla tidningar, och så fastnar jag för någonting. ’Jamen det är ju han eller hon’! Och så finns där nån bild. Och det är roligt att ta med den bilden, för den kom ju faktiskt ut då. En Idolnytt från ’66, då är ju bilden från då också. Sen växer det till att jag kollar in andra källor och böcker och skriver sen om personen.

Jag får ofta frågor, ”Kan du inte skriva om honom!”, men det fungerar inte så. Jag behöver få någon inspirationskälla. Jag har nu lagt alla mina tidningar i ordning (skratt) så jag är nu på ’66. Försöker beta igenom fram till ’68, kanske ’69. Tidningarna dog ju ut då, många svenska band la ju ner redan ’67. Det är en ganska kort tid. De flesta tidningarna, Idolnytt, Bildjournalen, slutade ges ut.

 • Så det svenska popbandsfenomenet försvann ’67?
Ja, fast i nästan alla band var det nån som fortsatte. Tommy Körberg, Björn Skifs. De andra lade ner. Så det var en kort period men det finns mycket material. Det gjordes så mycket under de åren. När man säger 60-talet så började det kanske ’64, ’65, med Beatles.

 • Innan var det ju Bobby Vee och sånt
En jävla massa Bobbies! (skratt) Urtvättade rockare. Beatles kom ju ’63, men det var ju ’64 det riktigt exploderade och startade den våg som vi nu tänker som 60-talet. Varje år har ju något speciellt: ’66 kom ”Pet Sounds” och ”Revolver”, oerhört epokgörande. ’67 var hela den psykedeliska eran. ”Sgt Pepper”. Jag kommer ihåg när den kom i början av sommaren, alla pratade om den. Kommer nog aldrig att hända igen, att en platta kan dominera så totalt. Man kunde veckla upp den, texterna var tryckta, det var nåt helt annat. Låtarna gick in i varandra, inga mellanrum, som Zappa gjorde på ”Freak Out!”. Som en svit. Den skivan blev ju extremt stor och andra band skulle haka på och lyckades kanske inte riktigt bra. Långa låtar på en sida och så. Jag tycker exempelvis att Creedence första platta där de håller på med ”Suzie Q” i tjugo minuter, det håller inte riktigt. John Fogertys storhet var de korta poplåtarna.

Sen tänker jag på Cream. Man pratade om Miles Davis och ”Bitches Brew” och att det skulle vara den första jazzrockplattan. Men lyssna på ”Spoonful” på ”Wheels of Fire”! De var ju faktiskt tidigare. Jack Bruce och Ginger Baker hade ju jazzbakgrund och kunde sväva ut så, och så kunde Clapton haka på.